Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
För några år sedan köpte Gagik Markosyan ett 60-talshus i Järfälla. Fasaden var solblekt på vissa ställen, möglig på andra. Han målade om, från beigeflammig till en gräddvit nyans som liknade de närmaste grannhusen.
Det skulle han inte ha gjort. I bygglovet stod nämligen att det var ”önskvärt” att huset behöll sin färg. Och kommunen tog strid (DN 23/2).
Fallet får mig att tänka på Britt-Marie Johansson i Falkenberg, som Expressen rapporterat om (25/1). Hon bor i ett radhus i en 50-talslänga som tidigare målats om i grått, och därefter i lite alla möjliga färger.
Hon själv valde för tio år sedan att måla om i aubergine. Varpå den lokala byggnadsnämnden slog bakut: den ansåg att den mörkgråbrunlila färgen ”sticker i ögonen” och väsentligt förändrar områdets karaktär. I stället beordrades hon att återställa husets ursprungliga färg, som var aprikos och numera skulle sticka ut betydligt mer mot alla de ommålade grannhus som inte blivit föremål för process.
Samma kommun har även tvistat mot en Gunilla Tilsson, sedan hon dristat sig att måla ljust grå gavlar på sitt grå hus (P4 Halland 26/7 2025). Tvi!
Gissningsvis handlar detta till stor del om byråkratvånda: känslan av att det gäller att inte vara för slapphänt, för annars står vi rätt som det är där med bebyggelse i regnbågens alla färger, och vad händer då?
Nej, bättre att vara extra nitisk, för säkerhets skull.
Vad betyder det, rent konkret, att det är ”önskvärt” att en husfärg ”inte sticker ut”?
Problemet är att byggloven ofta varit vaga. För vad betyder det, rent konkret, att det är ”önskvärt” att en husfärg ”inte sticker ut”? Och det är bara vissa som blir föremål för en rättsprocess.
Detta godtycke riskerar att bara bli större framöver, i och med att det numera inte längre krävs bygglov för att måla om, samtidigt som husfärgerna fortsatt måste harmonisera med området. Därmed blir det helt upp till tjänstemännen exakt var i den glidande skalan av nyanser gränsen går för vad som ska bli rättssak (P4 Halland 15/1).
En aspekt som tappats bort är hur påfrestande en process faktiskt är för den enskilde medborgaren. Att det är David mot Goliat, på det som ska vara ens trygga plats, och att det är stora summor som står på spel.
”Varje dag som jag kom hem och tittade på huset blev jag stressad. Jag har sovit dåligt. Och inte bara jag, hela familjen har påverkats av det här”, säger Gagik Markosyan i DN:s intervju.
Nu har han vunnit. Järfälla kommun menar att det är positivt att få fastställt av högsta instans att han inte gjort fel, att man därmed fått en praxis om att inte ge sig på smärre avvikelser.
Men denna praxis omfattar inte nödvändigtvis mer än gräddvita hus i Järfälla kommun. Och den ofrivilliga försökskaninen står kvar där med sin sveda och värk.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det låter som tom populism – men i själva verket är detta SD:s själ
Lisa Magnusson: Kungahuset knakar i fogarna – men exprinsen är inte största hotet
