Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Kan män och kvinnor vara vänner? Om någon ställer den frågan, snöra då genast på dig dina snabbaste skor och börja värma upp. Sträck på benen, jogga lätt på stället. Frågan är nämligen så gott som alltid ledande, och det givna svaret brukar vara: nej. Och detta nej är din startsignal, så snart du hör det ordet ska du springa därifrån så fort du kan, och aldrig se tillbaka.
Jag ska berätta varför.
Det är en urgammal idé att icke-sexuell förtrolighet mellan könen är omöjlig. Redan de gamla grekerna… och så vidare. Desto mer överraskande är att denna mentalitet har fortplantat sig ända in i våra dagar, inte minst genom den slagfärdiga romkomdrottningen Nora Ephron, som odödliggjort den som popkulturell trop: Män och kvinnor kan inte vara vänner, eftersom det sexuella till slut alltid kommer i vägen.
Hon lägger orden i munnen på den manlige huvudpersonen i filmklassikern ”När Harry mötte Sally” år 1989. Den kvinnliga huvudpersonen säger visserligen emot – men Nora Ephron ger honom rätt: I slutet får de varandra.
Nu har frågan aktualiserats ännu en gång, i och med den vedervärdiga dokusåpan ”Gift vid första ögonkastet” (en närstudie av plågsamma människoförsök som jag vägrar ta del av annat än i tjänsten).
De flesta kärlekspar börjar just som kompisar, påpekar hon
Säsongens allra mest omtvistade deltagare, Urban, vill inte att hans fru ska ha några killkompisar alls. Och Ann Heberlein, författare och teologie doktor i etik, förstår honom. De flesta kärlekspar börjar just som kompisar, påpekar hon (Expressen 28/10).
Vilket ju inte säger något om någonting.
För självklart kan män och kvinnor vara vänner utan problem, beviset för det finns överallt. Men så är det egentligen inte vänskapens vara eller inte vara som den här debatten handlar om, utan kontroll.
Kontroll motiveras i relationer ofta med trygghet och omsorg, fastän den i grunden är ett uttryck för ren och skär egoism. Och att försöka låsa in sin partner förstör i slutänden ironiskt nog bara en romantisk relation – nämligen den egna.
Dessutom: Om det enda som hindrar andra från att lämna en är att man ser till att de aldrig umgås med folk som de skulle kunna tänkas gilla – ja, då är förhållandet kanske inte särskilt mycket värt till att börja med?
Det går aldrig att kontrollera en annan människas tankar, eller ens sina egna, tankar tänks hej vilt, känslor känns.
I stället för att diskutera om män och kvinnor kan vara vänner skulle jag därför vilja pröva en ny fråga: Är det så farligt om det uppstår lite ”god stämning” då och då?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Han är en total idiot – som kan lära oss ett och annat om förälskelse
Lisa Magnusson: Folk ute i landet måste komma över sitt stockholmskomplex
Lisa Magnusson: Jag tycker så synd om de ”traditionellt manliga” männen