Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Jul och nyår är en repetition. Även om man avstår från dem är man alltid tillbaka på samma plats, på något sätt. Det är samma procedur som förra året, ett återupplevande av minnen – och därmed av trauman i alla storlekar. Av sådant som aldrig blev och det som dessvärre hände.
Folk misslyckas med att hålla ihop familjer, att hålla sams med sina föräldrar, med sina vänner, att ens griljera en färdigkokt jävla julskinka. Och den som vänder sig till sociala medier för en stunds verklighetsflykt finner förstås att alla andra då tycks tindra och glittra och leva sina bästa liv.
Till traditionerna hör också filmerna. Från Kalle Anka till juldagspremiärerna på bio till ”Ivanhoe” – och gärna med något mysigt relationellt inslängt däremellan. Det brukar debatteras vilken den bästa julhelgsfilmen är. Den vedervärdiga ”Love actually”? Den själlösa ”Ensam hemma”-franchisen? Nej, tack.
Jag hade börjat överväga den ljuvligt kärva ”The holdovers”.
Men nu vill jag i stället nominera ”Sorry, baby”. Om inte som en tyngande tradition – av dem har vi redan alltför många – så som en film som speglar det vakuum och den nyorientering som uppstår så här års.
”Sorry, baby” är den mest tonsäkra skildring av sexövergrepp jag sett.
”Sorry, baby” är den mest tonsäkra skildring av sexövergrepp jag sett – och rolig dessutom.
Den handlar om Agnes, en kvinna som snart fyller 30 och som liksom fastnat i sitt trauma, allt medan världen pågår runt henne och hennes vänner går vidare med sina liv.
Vem hade kunnat tro att en sådan berättelse skulle vara så upplyftande?
Först utgick jag från att den utspelade sig på 1990-talet, kanske på grund av den tidlösa, vagt ditåtlutande estetiken? Men sedan kom jag på vad det var: att ingen någonsin använder en mobil.
Tillvaron är som före internet, och tittaren är inbjuden – denna film är som att ligga hemma i soffan hos en vän och bara vara, i det där speciella nästan transliknande tillståndet som uppstår när man umgåtts länge. Man blir både mer närvarande i nuet och mer frånvarande, mindre uppmärksam på sig själv och vad man egentligen säger. Man kan prata om den Dåliga saken, fritt.
Det finns ju en allmän idé om sexuella övergrepp som något fruktansvärt, ja, ett öde värre än döden. Så känner verkligen en del – men inte alla, och inte alltid.
Det finns ju en allmän idé om sexuella övergrepp som något fruktansvärt, ja, ett öde värre än döden. Så känner verkligen en del – men inte alla, och inte alltid. Och själva förväntningarna på hur man ska må kan lika gärna bli en börda.
”Sorry, baby” visar den ambivalensen på ett så fint sätt: Det var ju trots allt inte så allvarligt, eller? En kuk inuti henne, en kort stund bara. Bara det att den som gjorde henne detta var någon hon befann sig i beroendeställning till, som var äldre än hon, och mer erfaren, som hon såg upp till.
Hon sade ju inte direkt nej. Men hon gjorde också väldigt tydligt att hon inte ville. Tog gång på gång bort handen. Förhandlade ordlöst: Okej, men om jag kysser honom just när jag tagit bort handen, så blir det inte lika avvisande?
Underförstått, outtalat: Så minskar risken för att han blir arg, och därmed verkligen våldtar mig.
Efteråt ser han rädd ut. Hon anmäler inte, eftersom han har barn. Hon vill inte förstöra.
Efteråt ser han rädd ut. Hon anmäler inte, eftersom han har barn.
Ja, här finns lager. Men filmen är inte så tragiskt tung som man skulle kunna tro.
Faktiskt är den mest av allt en härlig värld att vistas i – inte trots sina sår, utan just på grund av hur den förhåller sig till dem som något som självklart får ta plats, men inte ta över.
Vad ska man kalla genren? Feelbad? Sadcom? Äsch.
Det är annars en märklig paradox i vår tid. Att den är så besatt av glättiga framgångssagor utan en enda spricka i fasaden – samtidigt som den gör så oerhört stort nummer av offerskap som något som äter upp allt, inklusive ens egen identitet.
Det behöver ju inte vara så, man måste inte bli uppäten. Man kan lika gärna dra slutsatsen att Dåliga saker händer, att det är en del av livet – inte hela livet.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den nya gifttrenden bland unga är så himla gullig
Lisa Magnusson: Stockholm lyckades minska drogmissbruket – ni kan aldrig gissa hur
