Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
En stilig främling kastar pil med sitt läderböggäng i en bar. I hörnet sitter en blyg parkeringsvakt och iakttar honom i smyg – hans egen ensamhet görs bara ännu värre av den akut meningslösa dejt han är mitt uppe i.
Så inleds det hyllade bdsm-dramat ”Pillion”, med Alexander Skarsgård och Harry Melling i huvudrollerna. Och man förstår så klart genast att de kommer att få varandra till slut.
Som vän av film är man van vid romantiska relationer som något hårdmallat, ofta vet man exakt vad som ska hända, ibland kan man rent av förutse exakta repliker. Det är på något sätt en del av charmen. Men man blir också ständigt lite psykiskt misshandlad. Nedtryckt på en bakgård dit man frivilligt kommit med feber och fladdrande hjärta, och tillsagd att slicka stöveln på en förgiftad idé av kärlek.
Detta gäller även popkulturen i stort.
Samtidslitteraturen gör upphöjd estetik av det autonoma jaget som driver runt utan fasta band. Musiken är ett monument över hyperindividualister som inte behöver någon annan. Otaliga är självhjälpsböckerna som strängt ger instruktioner till ett liv där lyckan ligger i ens eget inre – den som tror att regnbågen kanske börjar och slutar någon annanstans är det något grundläggande fel på.
Sociala mediers dejtingkultur säger åt män att behandla kvinnor inte bara som utbytbara varor utan som värdelösa engångsartiklar. Kvinnorna får i sin tur veta att pojkvän, det är pinsamt (DN 5/11 2025).
Vad är det för liv?
Vi har blivit totalt grundlurade.
Och efter att ha skedmatats med så många skildringar av distans och kyla som något åtråvärt – ja, romantiskt – är det lätt att tro att det är den givna början på en kinky men någonstans ändå stadig parrelation vi ser även i ”Pillion”.
Okej, här är någon som har ett väldigt stort behov av privatliv, han vill inte berätta något om sig själv, vägrar intimitet. Men… finns det inte något romantiskt över det? Man ser ju på honom att han egentligen vill. En Mr Darcy i läder. En Mr Big. Det går säkert att laga honom.
Man ser ju på honom att han egentligen vill. En Mr Darcy i läder. En Mr Big. Det går säkert att laga honom.
Detta är inte en renodlad tragedi eller komedi, snarare en melankolisk berättelse om ensamhet, och om en person som trevande lär sig vad han vill, var hans gränser går.
Hantverket är fint, jag förstår verkligen varför det börjat regna priser över filmen innan den ens hunnit ha svensk premiär.
Men det jag personligen tycker mest om med ”Pillion” är att den – helt utan att döma – lyfter upp den ensamme cowboyen i ljuset och frågar: Är det här verkligen något att stå efter?
Man håller andan och väntar på svaret.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det är verkligen osmart av folk att vara fattiga
Lisa Magnusson: Det handlar inte bara om 4-åringen, utan om vilket land vi vill vara
