Det sista Lotta Olssons sambo sa till henne när hon ringde och berättade att hon skulle ta elsparkcykeln för att åka och träffa honom var ”ta på dig hjälmen”.
– För en gångs skull lyssnade jag. Det räddade livet på mig, säger hon.
Men hon kom aldrig fram till honom. I villaområdet Flora i Ängelholm, nära den plats där Rönne å rinner ut i Skälderviken, körde Lotta Olsson på en trottoar där rötter gjort asfalten bucklig. Hon minns inte att elsparkcykelns hjul tog tvärtstopp mot ojämnheterna, men har i efterhand förstått att det var så det gick till. De som larmade ambulansen såg henne krascha med ansiktet före rakt ner i asfalten.
– Jag låg i en jättepöl med blod, säger hon.
Hjälmen hade spruckit av smällen och Lotta hade slagits medvetslös. Blodet rann ur munnen och ur ett sår på hakan. En tand slogs av. Röntgenbilderna på sjukhuset visade att skadorna var ännu allvarligare: Halva käken var krossad.
Lotta Olsson liknar det hon såg vid en marulk.
– Jag hade sjukt ont.
I spegeln såg hon ett blåslaget och svullet ansikte. Dessutom hade hon brutit ena handleden och skrapat upp ett finger in till benet.
Många sjukhusbesök har det blivit efter olyckan, runt 30 stycken. Till käkkirurgen i Helsingborg och Lund, ortopeden och specialisttandvården. Än är Lotta inte återställd. Kirurgerna har opererat in titanplattor i käken, som blir kalla under vintern. Känseln är försvunnen i delar av munnen och smärtan gör sig fortfarande påmind. Sex tänder saknas.
Lotta Olsson tar upp mobiltelefonen och visar en bild som är tagen på sjukhuset efter en operation. Efter den var käkarna låsta med ståltråd i 17 veckor. Hon fick inte tugga, kunde knappt prata eller hosta.
– Jag fick en tång i handen. ”Den är till för om du känner att du håller på att kvävas eller kräks, så du kan klippa upp det”, sa de på sjukhuset. Det var fruktansvärt.
Hon böjer sig ned och klappar katten som kommit in för att dricka ur en vattenkanna som står på köksgolvet. I samband med den fem månader långa sjukskrivningen var husdjuren till stor hjälp, säger hon. Under perioder låg hon mest och vilade i soffan mellan sin katt och sin hund.
– Länge kände jag av hjärntrötthet och klarade inte av när det var mycket ljud omkring mig.
Hon beskriver vilka konsekvenser olyckan fått både för henne själv och för familjen. Många resor till sjukhusen i Helsingborg och Lund. Inkomstbortfall under sjukskrivningen och dessutom höga kostnader för att åtgärda de skadade tänderna.
Ängelholms kommun har nekat Lotta Olsson ersättning för att de inte tagit bort rötterna i trottoaren. Traumaskador omfattas inte av den försäkring hos Folktandvården som hon hade, och hon väntar fortfarande på besked från olycksfallsförsäkringen.
På köksbordet står en vacker bukett som går i vitt och vårgrönt. Den fick Lotta Olsson binda själv under sin möhippa nyligen. Hon är tillbaka på jobbet på heltid och de lediga dagarna fylls av förberedelser inför bröllopet. I augusti har det gått två år sedan olyckan men smärtorna gör sig fortfarande påminda. Helt återställd förväntar sig inte Lotta Olsson att bli.
– Nej, det blir jag aldrig.
Det händer att hon varnar andra, som den man hon mötte när han körde med sin lilla son placerad framför sig. Hon tror att de flesta tänker att olyckan inte kommer att drabba just dem, precis som hon själv en gång i tiden.
Därför behövs det hårdare lagstiftning kring elsparkcyklarna, säger hon.
– Absolut ett hjälmtvång, och man ska inte köra alls när man är sju år. Jag blir mörkrädd när jag ser föräldrar köra med barnen framför sig.
När Lotta Olsson tänker tillbaka på den där augustikvällen önskar hon att hon hade lagt en timme på en promenad istället för att välja elsparkcykeln.
– Gör det inte. Livet är mer värdefullt.















