Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”jag älskar stockholm city/som venedig fast nybyggt/jag älskar att dom rev klarakvarteren/det är det bästa jag vet”.
Drygt 60 år efter att Pär Rådström och Stig Claeson skrev om det Klara som försvinner (innan det hade försvunnit!), öppnade Elis Monteverde Burrau upp ett nytt poetiskt förhållningssätt till Norrmalmsregleringen i sin egentliga debutbok ”om dig har alla sagt det som inte borde ha sagts att en sötnos är nos som är söt så går den” från 2014. Varför sörja något förlorat, när man kan glädjas åt det nya som finns? Som Venedig fast nybyggt.
Uppenbarligen har inte tillräckligt många läst Monteverde Burraus dikt, för till höstens val kan man rösta på Arkitekturupproret, som bland annat sörjer rivningen av Klarakvarteren. Aldrig Mehr! Som en grupp i denna nykonservativa rörelse kallar sig. Men är den så värst konservativ, när allt kommer omkring? Det mest konservativa i dag skulle väl vara att fortsätta låta Gert Wingårdhs strama minimalism vara bestämmande för vad som är god arkitektur.
Tendenserna finns också i litteraturen. I podden ”Gästabudet”, avsnitt 92, diskuterade man inflytandet från tidskriften OEI. Under 2000-talet blev den något av den svenska poesins motsvarighet till debattboken ”acceptera” som gavs ut 1931 och markerade funktionalismens och byggnadsmodernismens stora genombrott i Sverige – samma år som den modernistiska litteraturtidskriften Spektrums första nummer släpptes.
Det är något Sture Dahlströmskt över Nils Freckéus, Arkitekturupprorets burgarkastande partiledare (se DN 28/5) och hans donquijotska dröm om att ta kriget mot funktionalismen upp på barrikaderna. Visst kan man bli lite skraj för Arkitekturupprorets humorlösa oförsonlighet, men när hände det senast att ett parti gick till val på att stå upp för en viss estetik?
Det modernistiska framstår i dag som något mycket konservativt, allt annat än framåttänkande och kreativt
Det blir kanske ingen promenadseger för Arkitekturupproret, men nog har det fått en och annan att reflektera lite mer kring stadens skönhet. Och det kanske var det som var meningen! Hade ens SVT gjort programmet ”Så byggdes Sverige” om ingen ville diskutera byggnadsstilar och stadsutveckling?
Ibland tänker jag att det finns paralleller mellan det som sker i litteraturen och det som sker i stadsbyggnadsvärlden. Modernismen var avgörande för en generation författare, men har i dag något dammigt över sig. Är det så skojigt att bara göra uppror mot konventioner hela tiden? Till slut blir det kanske mer uppror om man inte gör ett uppror mot konventionen och i stället hyllar en tradition. Det klassiska, det sköna. Att ens tänka tanken känns snudd på smygfascistiskt, i brist på bättre ord, och det modernistiska framstår i dag som något mycket konservativt, allt annat än framåttänkande och kreativt.
Några av de mer intressanta litterära debutanterna på senare år har på olika vis sökt sig bakåt, bortom en OEI-osande stilfunktionalism som nästan blivit standard.
Lydia Sandgrens episka debut ”Samlade verk” kändes mer som en Ferdinand Boberg-koloss än en Le Corbusier-kyrka och Hanna Johanssons två böcker ”Antiken” och ”Body double” är båda ett slags studier i vackra byggnader (även om den senare också rör sig mycket i modernisternas favoritmiljö tunnelbanan). Och så har vi förstås Måns Wadensjös ode till Tessinparken och dess nyklassicistiska bebyggelse i ”Karlaplanspraktikan”.
I ett avsnitt av podden ”Stoopendaal & Sundfelt” avslöjar en av vårens debutanter Isak Holmgren att han till och med har försökt att skriva ett slags Arkitekturupproretprosa i sin bok ”Oskar Hemlings usla nöjen”, om än med glimten i ögat. Kanske hade Slas ändå röstat på Arkitekturupproret?
Läs fler texter av Ludvig Köhler här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
