Luke Combs vill bli bredbent toppliste-cowboy igen

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ju mer traditionell och politiskt konservativ en subkultur är, desto mindre krävs för att framstå som en smula progressiv, närmast radikal. Countrygiganten Luke Combs har de senaste åren nått långt utanför genregränser med sin cover av Tracy Chapmans ”Fast car”, en låt ursprungligen sjungen och skriven av en svart kvinnlig artist. Han har dessutom fördömt sitt tidigare användande av sydstatsflaggan och ett flertal gånger tagit ställning mot rasism. Det senare har, så klart, fått honom att dömas ut som ”woke” bland de allra mest bokstavstrogna countryfansen. Själv har han beskrivit sig som ”inte tillräckligt liberal för liberaler, inte tillräckligt konservativ för konservativa”.

Det är den rollen som en pyttelite skavande småsten i bootsen som eventuellt skulle kunna göra ”The way I am” spännande. Tyvärr är det att hoppas på för mycket.

Musikaliskt är North Carolina-sångarens sjätte album tryggt placerad i en bensinslukande flakbil mitt på den bredaste motorvägen, där Combs åker mellan baren och familjens trygghet. Efter det relativt sparsmakade ”Fathers & sons”, ett temaalbum om mansroller och manliga familjerelationer, är det här tänkt som ett storslaget statement där Combs ska tillbaka till positionen som bredbent toppliste-cowboy. I albumets countryrockigare låtar är varje gitarrlick så artärblockande fett att det låter, minst, dubbelfriterat, samtidigt som Combs sjunger för sina country-bros. Midtempospåren är i stället väldigt strömlinjeformat anonyma.

Bara några av balladerna står ut som resonerande små andningshål i det kompakt upptrissade eller utslätade. Både titelspåret och singeln ”Be by you” är kärleksfulla George Jones-snyftare om det långvariga förhållandets acceptans för återkommande fel och brister.

Bästa spår: ”The way I am”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.