Hon är godmodig, jordad och talar en charmigt tjock skotska. Vit blus och en fet, egyptisk skarabé runt halsen. Lynne Ramsays ljusa väsen är en skarp kontrast till hennes sparsmakade, mörka filmografi. Dova men också punkiga verk som ofta tycks röra sig i skuggan bland trasiga själar med störda psyken; från den omtumlande debuten ”Råttfångaren” till hypnotiska ”Morvern callar” där en ung kvinna styckar sin kille som begått självmord. Eller det nästan outhärdliga skolmassakerdramat ”Vi måste prata om Kevin” och nattsvarta ”You were never really here” om en yrkesmördare med akut ptsd.
– Jag ville verkligen göra en kärleksfilm den här gången även om den är helt jävla crazy, säger Lynne Ramsay när DN möter henne i en hotellträdgård i Cannes.
Den skotska regissören sitter och kisar mot en brännande Medelhavssol när hon berättar att det fortfarande ringer i öronen av Toni Basils hysteriska ”Hey Mickey” som är ett slags ledmotiv i ”Dying my love”. Filmen var en av de hetaste på Cannesfestivalen 2025 och man kan lugnt konstatera att Ramsays status är betydligt högre nu än för 30 år sedan då hon vann ett kortfilmspris för examensfilmen ”Small deaths” (1996) under sin första Cannesresa.
– Ha ha, då fick jag ett skithotell och matkuponger, men jag fick i alla fall gå på ”Trainspotting”-party. Det var ingen dålig start, ler Ramsay som ofta har träffsäkert lånegods på soundtracken till sina filmer.
I nya filmen spelar Jennifer Lawrence och Robert Pattinson ett passionerat, hipsterröjigt New York-par som flyttar ut på landet där deras första barn föds.
Hon är författare och ska egentligen skriva mellan amningarna, men mår allt sämre och får ett barockt och djuriskt sammanbrott, medan den oförstående maken blir alltmer frånvarande.
– Jag gillar egentligen inte att man klistrar begreppet förlossningsdepression på ”Die my love”. Det låter så mörkt och det här är ingen mörk film för mig. Snarare absurd och surrealistisk. Det handlar om två människor som älskar varandra, men som hamnar i olika universum. Han hoppas att de ska komma tillbaka till hur det var i början, och hon vill liksom bara försvinna in i skogen, säger Lynne Ramsay.
Hon kopplar filmen till covidpandemins isolering men också till sina egna kreativa kriser.
– En gång satt jag i sex månader och skrev samma mening om och om igen, som i ”The shining”. Sedan började jag radera ord i den meningen. Det var helt snurrigt, men skrivande kan vara så ensamt att man blir lite galen. För mig är den här filmen som en lök, man kan skala av det ena lagret efter det andra. Relationer, sex, skapande, existentiell ensamhet och så vidare …
Två stora förluster präglade efterarbetet med ”Die my love”. Ramsays mamma, en tidig inspirationskälla som visade Hitchcock-filmer för syskonen, gick oväntat bort i sepsis.
– Det var otroligt tungt känslomässigt. Det var hon som peppade mig att bli regissör en gång i tiden. Jag hade så gärna velat ta med henne hit nu, men jag tror att hon sitter där uppe och tittar ned på mig, säger Ramsay och pekar mot himlen.
David Lynchs död var också ett hårt slag om än på ett mer professionellt sätt.
– Jag grät så mycket när han dog att det inte är sant, säger hon och berättar rörande om att hon höll en liten privat minnesceremoni vid en önskebrunn ute på landet.
– Jag tände ljus, tog en bit papper och skrev ”In heaven, everything is fine” från sången i ”Eraserhead”, brände den och slängde i vattnet. För mig var han den mest originella filmskaparen och det är ofattbart att han inte finns längre, säger Ramsey.
Hon ser en länk mellan David Lynch och norska favoritkonstnären Edvard Munch vars verk är en visuell inspirationskälla till ”Die my love”.
– Jag har alltid älskat hans måleri och mitt extremt utförliga mood board för den här filmen är full av hans målningar, framför allt ”Vampyren”, bilden med den rödhåriga kvinnan som håller en man i sin famn. Det är så jag tänker på ”Die my love”, att hon håller honom trots allt. Att de är en enhet.
Hon säger också att personkemin mellan Lawrence och Pattinson är själva fundamentet i filmen och återkallar med ett snett leende första inspelningsdagen.
– De var verkligen modiga. Jag bestämde mig för att kasta in den stora sexscenen först av allt. Min erfarenhet är att folk brukar bli så nervösa annars att det blir en för big deal. Det var verkligen en chansning, men jag testade att börja med en lite galen dansscen först och det funkade. Det och den nakna erotiken bröt isen mellan dem, säger Lynne Ramsay nöjt.
På frågan om hur man gestaltar psykisk ohälsa och psykoser på film svarar hon:
– Jag vill nog bara vara så autentisk som möjligt, och försöker att ta mig in i huvudet på rollfigurerna. Det handlar väldigt mycket om förtroende, att komma nära skådespelarna och låta dem vara delaktiga, säger hon.
– Jag ser alltid dem som en del av hela teamet och försöker skapa en atmosfär där alla känner att de kan komma med idéer. Både Jennifer och Robert bidrog mycket. Manus är manus men filmen kan ibland bli något annat. Det tycker jag är befriande, säger Lynne Ramsay.
Före ”Die my love” har Lynne Ramsay ofta haft svårt att realisera flera olika projekt, men hon hoppas att det inte ska ta åtta år till nästa film. Båda hennes stora passionsprojekt – ”Polaris”, ett kostymdrama om en isfotograf som möter djävulen, och Margaret Atwood-filmatiseringen ”Stone Mattress” med koppling till Grönland – sägs nu vara på gång.
– Jag gör det ofta lite jobbigt för mig själv, men jag är ju inte 20 längre, så nu är det bråttom.
