Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Pop/elektroniskt
Madonna
”Confessions on a dancefloor: part II”
(Warner)
Det finns ett underbart liveklipp som sticker ut i den annars ganska tillrättalagda tv-dokumentären ”Ikonen Madonna”, där hon intervjuas av BBC:s Graham Norton. Klippet är från i våras, när Madonna halvt oannonserat dök upp i dj-båset på nattklubben The Abbey i Los Angeles och spelade några nya låtar till publikens stora jubel. Inslaget sticker ut eftersom det innehåller äkta känslor. Där står hon, ett huvud kortare än alla andra, och släpper ut sin inre klubbkid.
Denna plats – klubben och dansgolvet – har varit Madonnas verkligt trygga punkt genom alla år, eftersom det var där, i New Yorks nattliv på 1980-talet, allt började. Det är svårt att komma på någon nu levande popartist vars biografi är mer trovärdigt rotad i klubbkulturen än hennes.
När man lyssnar på den timslånga ”Confessions II”, där sexton låtar elegant mixas in i varandra till ett pulserande dj-set, är känslan att allt annat som hänt i Madonnas karriär, från countryåren till kabbalan, bara varit distraktioner från själva grunduppdraget: att sprida danskultur till massorna.
Om originalet utspelar sig under en jättelik discokula i bjärta färger, rör sig ”Confessions II” snarare genom peak hour på en dunkelt belyst, kondenssvettig houseklubb med vinyl only-policy
Synd bara att den yngre generationen inte längre vill festa. Kan ”Confessions II” förändra den saken? 2026 är åtminstone året när den 67-åriga popikonen genom sitt Sabrina Carpenter-samarbete och en viral ciggstund med Charli XCX plötsligt gjort sig mer kulturellt relevant än på väldigt länge.
För några år sedan, efter flera försäljningsmässiga albumfloppar där sju år gamla ”Madame X” var den senaste i raden, åkte Madonna ut på jubileumsturné. Det var ett trendbrott i den 40-åriga karriären där hon för första gången ägnade sig åt tillbakablickande nostalgi i stället för att instinktivt röra sig vidare.
Risken fanns att det hade blivit samma sak med det nya albumet. På pappret låter det inte speciellt kul: en uppföljare till 2005 års ”Confessions of a dancefloor”, som visserligen var en kommersiell framgång men som i dag känns hopplöst daterad, där största hitten bygger på en tjatig Abba-sampling.
Sedan lyssnar man och förstår snabbt att det inte finns fog för oro. Samarbetet med producenten Stuart Price är detsamma och visst kommunicerar titlarna med varandra, men där upphör egentligen likheterna. Om originalet utspelar sig under en jättelik discokula i bjärta färger, rör sig ”Confessions II” snarare genom peak hour på en dunkelt belyst, kondenssvettig houseklubb med vinyl only-policy.
”Confessions II” är helt enkelt både snobbigare och mer kompromisslös, på det bästa av sätt. Ofta drar duon Madonna/Price klubbmusiken hela vägen, där popstrukturen luckrats upp och låtarna i stället hålls samman av beatet och Madonnas mässande ordströmmar. ”I can be whoever I wanna be / I can create a new persona”, påminner hon sig själv och alla oss andra om i febriga ”I feel so free”, där samplingar av Donna Summer och Lil’ Louis möter framtidsproduktion signerad Arca. ”Love sensation” är en euforiskt upplyftande dansgolvsbanger och underhållande ”Danceteria”, uppkallad efter stammisklubben, har hitpotential. Allt håller inte samma nivå, men det känns inspirerat hela vägen.
När dansgolvet stänger, ungefär två tredjedelar in i skivan, blir Madonna personligt självrannsakande på ett sätt som känns ovanligt för The queen of pop. ”Fragile” tar upp den skaviga relationen med hennes numera döda bror. I duetten ”The test” söker hon kontakt med sin dotter Lourdes Leon i textrader som ”You didn’t ask for all the flashing lights / I didn’t think of how it could disturb / Or how it hurt”. Och i den bräckliga finalen ”L.E.S. girl” mumlar hon dovt och ödesmättat om hur ”everything fades away”.
Det är en vacker avslutning på detta styrkebesked från popvärldens största klubbdrottning.
Bästa spår: ”I feel so free”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
