Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det är helt utsålt i Göteborgs konserthus när symfonikerna spelar musik av Laura Bowler, György Ligeti och Olivier Messiaen. Fullspikat, knäpptyst och på det stående ovationer. Dags för den årliga sejouren med orkesterns spektakulära förste gästdirigent, den karismatiska supersopranen Barbara Hannigan. Nu har hon med sig en världspremiär: ”The white book”.
Brittiska kompositören Laura Bowler, även hon sångerska, har dragit ut rader ur Han Kangs sparsmakade ”Den vita boken” och vävt in orden i en vid klangmatta. Barbara Hannigan, själv svept i en anslående vit klädnad, låter sin svävande sopranstämma lysa. I långa melismatiska vågrörelser över en liten ters i abstraherad sorg. I katatoniskt besvärjande av det utfrätta språket i den vita boken. Och i de skyhöga tonerna, på en gång smidiga och sköra. Hon ger röst åt sin andedräkt.
Resultatet påminner om danske Hans Abrahamsens moderna 2010-talsklassiker ”Let me tell you”; också den förd till dopet av Barbara Hannigan. Här får en av hennes protegéer, den unga dirigenten Bar Avni, leda Göteborgs symfoniker i Bowlers ljudvärld som pimpats med liveelektronik.
Ljusa kvinnoröster svävar i kör även över konsertens äldre klassiker, nu dirigerade av Hannigan. Olivier Messiaens ”Tre små liturgier” är ganska vidlyftiga med virtuost fågelkvittrande piano, ljuvt ylande elektrisk ondes martenot och en enstämmig damkör – allt till tonsättarens egna ord av religiöst extatisk surrealism (”din mildhets satelliter”). Kritiken när det begav sig på 1940-talet tyckte sig höra änglar med läppstift…
Trettio år senare komponerade György Ligeti ”Clocks and clouds” där tolv sångerskor tillsammans med en mindre orkester skapar mönster av klockmekanik och klangmoln som foglöst byter skepnad. Detta är en raffinerad musikalisk trompe l’oreille som i Barbara Hannigans tolkning blir oemotståndligt lekfull.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Camilla Lundberg
