Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Ein deutsches requiem
Verk av Tebogo Monnakgotla, Johannes Brahms
Solister: Sakhiwe Mkosana, Karolina Bengtsson
Eric Ericsons Kammarkör
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sofi Jeannin
Scen: Konserthuset, Stockholm
Hon är tveklöst en av Sveriges främsta orkesterkompositörer, Tebogo Monnakgotla. Stjärnviolinisten Johan Dalene reser runt med hennes raffinerade fiolkonsert, inspirerad av den långflygande segeltrollsländan. Kungliga Filharmonikerna öppnade sin säsong med hennes barnsligt sprudlande ”Sugar high” och kommer att uruppföra hennes cellokonsert på Konserthusets hundraårsdag i april.
Nu står Tebogo Monnakgotlas vackra sångcykel på veckans program, komponerad till lyrik av Afrikas första betydande modernist, Jean-Joseph Rabearivelo (1903–37). Hon har ofta återkommit till denne Madagaskars fördömde poet.
Berövad sin aristokratiska familjestatus med fransmännens kolonisation bejakade Rabearivelo likväl den franska kulturen – han såg Baudelaire och Rimbaud som sina jämlikar. Men när fransmännen prioriterade två korgflätare som Madagaskars representanter vid världsutställningen i Paris 1937 tog Rabearivelo sitt liv.
Tebogo Monnakgotla skrev sin komposition för barytonen Luthando Qave – på Konserthuset var det sydafrikanen Sakhiwe Mkosana som framträdde. Också han med stilig och nobel timbre, men monokrom och stel i fraseringen. Monnakgotlas orkesterkolorit, däremot, skimrade som så ofta i rika klangfärger, elegant i Ravels efterföljd.
Mkosana fick sedan kalibrera om sig från franska till tyska som solist i Johannes Brahms rekviem. Så påbörjade han också sin karriär på Frankfurtoperan, där sopransolisten Karolina Bengtsson numera återfinns. Svenska dirigenten Sofi Jeannin delar sin tid mellan London, Paris och Köpenhamn där hon framför allt arbetar med körer.
Här ledde Sofi Jeannin Filharmonikerna med Eric Ericsons Kammarkör i Brahms mäktiga men mycket mänskliga dödsmässa. Ett stramt återhållen, närmast avmätt tolkning utan patentromantiska svällare. En aning tysk svulstighet hade nog klätt den lite matta körklangen bättre. Höjdpunkten utgjordes istället av Karolina Bengtssons ljuvligt gripande solo.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Camilla Lundberg
