Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Självbiografi
Malena Ivarsson med Elin Cullhed
”Mina liv”
Polaris, 301 sidor
”Mina liv” är en självbiografi som lovar mycket. Sveriges främsta sexolog, Malena Ivarsson ska nu berätta allt om sitt liv: sin uppväxt, sina kärlekar, sitt liv i rampljuset. Till hjälp har hon tagit den hyllade och Augustprisade författaren Elin Cullhed. I Cullheds förord ökar förväntningarna: Ivarsson har önskat sig en biografi i stil med Ingmar Bergmans ”Laterna magica”.
Och ”Mina liv” börjar mitt i kraschen: Det är 1988 och ”Fräcka fredag”, det omtalade nöjesprogrammet som Malena Ivarsson ledde, får lägga ner hastigt efter att ett bombhot riktats mot redaktionen. Det blir det snopna avslutet på vad Ivarsson trodde skulle vara inledningen av hennes spirande tv-karriär – inte crescendot.
Inte nog med att pressen rasat i veckor, att Jan Guillou kallat hennes program för ”horhustelevison”, nu lämnas hon utan stöd och arbetslös, i vad hon kallar ett personligt misslyckande.
Sedan rör vi oss bakåt. Till barndomen, uppväxten som prästdotter, hennes komplicerade relation med både pappan och mamman. Kronologisk följer berättelsen sedan uppväxten, flytten från Lund till Stockholm, Ivarssons skoltid. Här finns en del underbara scener, som när Ivarsson beskriver hur det är att gå till gudstjänsten:
”Vi stiger in i kyrkan, pappas livsverk. Så många gånger jag och Sören har suttit här och firat vårt bästa after glow-sex. Nyknullade och fräscha, söndag efter söndag vid elvatiden. Så får man Bach och kaffe och tårta efteråt.”
I världen blåser vänstervindar och hon utbildar sig till sociolog, har en del olyckliga år innan hon hittar vägen till sexualupplysningen. Snart blir hon en framgångsrik sexolog, och sedan liksom bara flyter det på. Trots både privata och offentliga missöden rullar stålarna in. ”Mina liv” skildrar en ekonomiskt oberoende kvinna, som pendlar mellan länder, jobbar och inleder förhållanden. På så vis är ”Mina liv” en konventionell biografi.
Det stora problemet med ”Mina liv” är just språket. Den är skriven på veckotidningsprosa, där floskler blandas med jungiansk teori
Men det intressanta med ”Laterna magica” var ju hur Ingmar Bergman gestaltade sitt liv. Han ville skriva ärligt, vilket inte ska sammanblandas med sanningen: vad som verkligen hänt. Resultatet blev litteratur.
Det stora problemet med ”Mina liv” är just språket. Den är skriven på veckotidningsprosa, där floskler blandas med jungiansk teori om egots kontraktioner och manligt och kvinnligt.
Ett exempel är hur hennes kärleksrelationer gestaltas, som oftast är olyckliga och många gånger innehåller psykologiskt våld. Ändå beskrivs de märkligt knapphändigt. Som exempelvis den relation Ivarsson har med en italiensk man som ung, och som hon planerade att gifta sig med. Hela historien avhandlas på drygt fyra sidor. Vi får veta mer om hans klädstil och bil än varför de blir ihop. Att hon till slut blir inlåst i hemmet och bokstavligen får fly därifrån är över lika snabbt som det inträffar.
Vad har det satt för spår i Ivarsson? Präglade detta hennes kommande relationer?
Det får man aldrig veta.
Malena Ivarsson är en inbiten jungian, och detta genomsyrar ”Mina liv” på två nivåer: dels genom att vi faktiskt får följa hennes resa in i Jungs idévärld, här beskrivs utförligt besök på kursgårdar och en mångårig analys. Dels genom att Jungs förklaringsmodeller och språk löper genom boken när Ivarssons liv ska återberättas. Det gör ibland vissa skeenden svårbegripliga. Och trots Ivarssons position har jag svårt att föreställa mig en bok som ger sämre pr åt jungiansk analys än ”Mina liv”.
Hon borde ha tagit ett steg tillbaka, analyserat och ifrågasatt Ivarsson
Ja, analytikerna här får faktiskt Roland Paulsens psykoanalytiker att framstå som ett under av proffsighet – han somnade ju bara. När Ivarsson går i analys får hon antingen städa upp i det överbelamrade hemmet hos den ena och prata om analytikerns problem. Den andra, som är ointresserad av Ivarsson, ägnar i stället tiden åt att själv städa. Att sedan varje kursvecka, introduktion till en ny lära eller teori sägs bjuda på aha-upplevelser blir efter ett tag svårbegripligt: hur många livsomvälvande insikter kan ett människoliv innehålla?
Elin Cullheds stil från de senaste romanerna känns inte alls igen, och jag undrar varför hon som författare inte gett sig själv större friheter. Hon borde ha tagit ett steg tillbaka, själv analyserat och ifrågasatt Ivarsson.
Men framför allt saknar jag humorn. I podden ”Till sängs” blir Ivarssons samtal med Samanda Ekman ofta roliga, nyfikna och associativa. Här finns i stället ett slags högtidligt allvar som funkar dåligt, särskilt när det inte alltid paras med något djuplodande.
Det tillrättalagt lyckliga slutet förstärker känslan som präglat boken. Läsaren känner ingen eufori.
Läs fler texter av Valerie Kyeyune Backström och andra av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Malena Ivarsson: ”RFSU blev jättesura på mig när jag marknadsförde kondomer”