Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Tennis är ett roligt spel – om man slipper vara bollen. Nu kämpar C och V om vem som ska utsättas för de hårdaste slagen i spelet om vems fel det är att regeringsförhandlingen går knackigt. Partierna vill gärna vinna debatten inför de egna anhängarna, annars riskerar hemmafronten att svikta när det blåser hårt.
Efter en inledande krasch har samtalstonen börjat mjukna mellan partierna i Magdalena Anderssons tänkta lag. Alla försäkrar att de gärna talar med varandra – även om de fortfarande vill tala om olika saker.
Låsningen mellan C och V kvarstår – men tonläget har sjunkit. De upphettade pannorna från talmansvalet har svalnat och retoriken är mildare. Spinnet om att V skulle ha svikit ett avtal i talmansfrågan dementerades av S och MP – ett sätt att rensa luften från förtroendeskadliga anklagelser och motanklagelser.
Det går att skönja en försiktig förflyttning av positionerna. Vänsterpartiet tycks berett att samtala med C, S och MP förutsatt att V slipper överge kravet på att sitta i regering. Centern vill visserligen inte prata med alla fyra så länge Vänstern vägrar ge upp sitt krav – men öppnar tydligare än tidigare för att samarbeta med V om sakpolitiken.
Fortfarande talar den politiska logiken entydigt för att det blir Magdalena Andersson som bildar nästa regering. Det är oklart hur många statsministeromröstningar som kommer att krävas, men det vore förvånande om det blir fler än tre. Att gå till en fjärde är att balansera på extravalets stup. Det vill ingen.
S, C och MP vill vinna tid och föreslår att talmannen ger Ulf Kristersson i uppdrag att försöka bilda regering. Högersidan vill att talmannen låter Magdalena Andersson fällas i en omröstning i riksdagen.
Nu prövas alltså talmannens opartiskhet. Ändå ska man inte överdriva betydelsen av hans beslut. Riksdagsmandaten ligger där de ligger och det finns i grunden bara ett par sannolika utgångar.
En är att Vänsterpartiet löper linan ut och pressar Centern att acceptera en regering med vänsterpartistiska ministrar. Nooshi Dadgostar har trumf på hand så länge C saknar alternativ – och någon mittenlösning finns inte i sikte.
Centern behöver då få rejält betalt för att vika sig, och kan antagligen inte själva sitta i en sådan regering. Det skulle kräva ett avtal som ger Centern stora möjligheter att återkommande förhandla och ställa nya politiska krav på vänsterregeringen. Vänsterpartiet får betala ett högt pris för sina ministerposter.
Den andra möjligheten är att vänsterväljarna vänds mot Dadgostar, att hennes siffror rasar och att Vänsterpartiets kommun och regionpolitiker grips av skräck för att få skulden för ett extraval – ett val som kunde leda till Tidöpartiernas återkomst. Då kan partiledningen tvingas återvända till medlemmarna och ompröva vårens kongressbeslut om att rösta nej till alla regeringar partiet inte ingår i.
I det läget är det V som behöver få ordentligt betalt. Dels i form av ett systematiskt samarbete i stil med Tidöavtalet – alltså en organisation i Regeringskansliet där Vänsterpartiet får vara med och godkänna alla politiska förslag. Men också genom att tvinga Centern att svälja mycket vänsterpolitik.
Om det blir en S/MP-regering är både Centern och Vänsterpartiet förlorare. Regeringen kan då spela ut C och V mot varandra.
Men det kan också bli ett problem för väljarna – det finns sedan gammalt en kritik mot regeringar som bygger på stödpartier – det är oklart vem som ska ställas till svars för politiken.
Många socialdemokrater drömmer om en socialdemokratisk enpartiregering som samarbetar med C, MP och V. Det kommer sannolikt att förbli en dröm. Att försöka ställa MP åt sidan är att göra sin bästa vän till fiende.
För Miljöpartiet är politikens mening att erövra posten som klimatminister i nästa regering. MP kommer att rösta ner alla statsministerkandidater som inte delar den ambitionen.