Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Tålamod brukar ofta benämnas som en av de viktigaste egenskaperna för hoppryttare. Steget från talang till världselit har tidigare varit gigantiskt, och för de där ryttarna som gjorde succé när det var dryga 20 år har det ofta tagit lång tid innan de har varit redo att regelbundet utmana de bästa.
Men de senaste åren har en tydlig svängning skett.
För nu ser vi plötsligt flera hoppryttare som är yngre än 30 år som inte bara gör enstaka resultat utan gång på gång upprepar starka insatser.
Som exempel har vi Belgiens 27-årige EM-guldmedaljör i lag Thomas Gilles, som också tog brons individuellt. 2025 blev han dessutom den yngste totalvinnaren i Global Champions Tour någonsin.
Den ett år äldre Richard Vogel från Tyskland tog EM-guld individuellt 2025, och hans jämngamla sambo Sophie Hinners radar också upp fina resultat.
Till den trion kan vi addera 26-åriga Nina Mallevaey från Frankrike, ett år äldre Harry Charles från Storbritannien och 29-åriga Lillie Keenan från USA. Listan kunde göras ännu längre, men de här namnen visar att det inte bara är ett land som lyckats få fram ”en gyllene generation” utan att förändringens vindar blåser i hoppsporten i stort.
Vad är då förklaringen?
Naturligtvis finns det individuella förklaringar för var och en av de nya stjärnorna alltifrån att de kommer ”från en hästfamilj” och på så sätt haft bra hjälp på vägen till att de lyckats få en hästsponsor/arbetsgivare som tror på dem och gett dem möjlighet att rida bra hästar.
Men om vi tittar på det i ett bredare perspektiv har till exempel den en gång i tiden så utskällda och kritiserade Global Champions League – där ryttare från olika nationer ingår i ett lag som ägs av ett företag/privatpersoner – spelat roll ur två olika aspekter.
För det första måste varje lag i sin laguppställning ha med en U25-ryttare. Något som har gett möjlighet för yngre ryttare att mer regelbundet tävla mot de bästa på de största arenorna. Det har gett dem ovärderlig erfarenhet, och också gjort att sponsor och hästägare fått upp ögonen för deras talang.
Den andra delen är det faktum att prispengarna i Global Champions League (som började som enbart en individuell tävling Global Champions Tour) är så stora att det resulterade i att övriga tävlingsarrangörer var tvungna att höja sina. Och med större möjlighet att rida in prispengar ökar möjligheten både för ryttaren själv att satsa hårdare, men också intresset för hästsponsorerna att stanna kvar längre i sporten.
Den uppmärksammade noterar naturligtvis att det inte finns någon svensk bland de nya stjärnorna.
Sverige har inte riktigt hängt med i den utvecklingen som nu har skett, trots att talangerna finns. Och nu börjar det bli bråttom för att inte tappa allt för mycket mark.
Under hösten inleddes därför en satsning som stöttas av Lövsta stuteri på initiativ av hopplandslagets förbundskapten Henrik Ankarcrona.
Satsningen vänder sig till ryttare mellan 18 och 24 år, och tolv ryttare ingår. Ett nödvändigt initiativ och ska man gnälla över något: I den bästa av världar skulle det kommit för ett par år sedan. För Sverige som vann OS-guld 2021, VM-guld 2022 och EM-guld 2023 har hamnat på efterkälken, och ska framtiden innehålla nya lagguld behövs fler ryttare som är redo i tidigare ålder att tävla mot de bästa.
Här kan den nybildade stiftelsen ”Ridsportens mästerskapsstiftelse”, som Sophie Stenbeck står bakom också komma att spela en viktig roll. Tack vare den finns både kunskap och ekonomiska resurser som kan hjälpa Sverige att ge de unga ryttarna rätt verktyg för att minska gapet till resten av världen.
Läs mer:
Ekonomin styr ridsporten – Joel Torstenson om svårigheterna att nå toppen
Tar över Norge: ”Tänker att vi ska bli som Karlsson och Klæbo”
