Jag ska inte säga att jag blev förvånad över den storm som drog in i bland annat kommentarsfält på sociala medier. För många år sedan skrev DN om att det fanns prispengar i ponnysporten. Det var då den enda barn- och ungdomsidrott där barn vann pengar.
Så här i efterhand är jag glad över att sociala medier inte fanns då. Däremot fanns möjligheten att mejla och en del av dessa mejl har jag sparat. Därför kan jag göra en koppling till den diskussion som nu har blossat upp.
Sammanfattningsvis kan man dra två slutsatser av det som föräldrarna då skrev:
1. Ponnysporten skulle dö om prispengarna plockades bort.
2. Föräldrarna sätter inte minsta press på sina barn. Det är barnen som vill tävla.
Så gott som alla påpekade att deras barn älskade att tävla, och att prispengarna egentligen inte hade någon betydelse i sig. Samtidigt skrev de att om prispengarna inte fanns kvar skulle de vara tvungna att sälja sin ponny.
Den underliggande pressen i slutsatsen ”om du inte kan vinna pengar har vi inte råd att behålla din ponny” var inget de ville diskutera.
I dessa tidevarv – där man antingen är för eller mot – ska det påpekas att de flesta ponnyföräldrar naturligtvis varken tycker, tänker eller skriver på det här sättet.
I stället är de hårt arbetande och stöttande föräldrar som gläds åt att deras barn växer upp som ansvarstagande unga människor – att ansvara för ett djur gör något gott med de flesta.
Men idrottsrörelsen är större än enskilda individer. Riksidrottsförbundets riktlinjer vilar på forskning – som när det gäller det här området tagit rejäla steg framåt – och är till för att skapa en idrottsrörelse för alla.
I den ska det naturligtvis också finnas plats för de barn som älskar att tävla, och det har ridsportförbundet haft i åtanke när de tagit det här beslutet.
I den nu uppblossade debatten nämns ofta att de här riktlinjerna grundar sig på lagidrotter som fotboll och ishockey där utslagningen är påtaglig. Så är det inte – menar de som nu är förbannade/besvikna – i individuella idrotter som ridning.
Men även individuella idrotter har tagit det här steget, flera av dem ett ännu större sådant.
Riktlinjerna för barnidrott inom svensk simidrott ser till exempel ut på följande sätt:
För barn 12 år och yngre ska tävlingsverksamhet utformas så att: Individens utveckling är i fokus och inte jämförande resultat, alla som vill delta i en tävling ska kunna göra det, resande till tävlingar minimeras, resultatlistor presenteras endast i bokstavsordning oavsett resultat eller kön, tävlingar bör genomföras med mixade klasser, dvs utan könsindelning.
Barnen deltar inte i seriesystem och finns inte med i eventuella tabeller, och blir inte uttagna till landslagsverksamhet. Dessutom får inte simidrottare som är tolv år och yngre delta i nationella mästerskap, något som simförbundet haft ett stopp för under en längre tid.
Och ja, det blev en diskussion även inom simidrotten när det här infördes, men tonläget var inte tillnärmelsevis lika högt som det nu är inom ridsporten.
Inom ridsporten tas den här förändringen av vissa kritiker också som ett tecken på att förbundet är toppstyrt och att demokratin är hotad eftersom medlemmarna inte fått rösta om förändringen.
Det skulle kunna tolkas som att det i rörelsen finns en mer allmän kritik som visar på större problem mot förbundets ledning, eller möjligtvis att man inte accepterar att den demokratiska processen i ett förbund innebär att man vid ett årsmöte väljer de som ska leda förbundet och fatta policybesluten.
Med det sagt går det självklart att ifrågasätta varför förbundsledningen före beslutet inte informerade de olika grenkommittéerna. Det hade både förenklat kommunikationen utåt – att hoppkommitténs ordförande Niklas Jonsson fick gå ut och förklara att de inte har varit inblandade ökade inte direkt på förtroendet – och säkerligen underlättat arbetet framåt.
Hur som helst återkommer vi till det som faktiskt kommunicerades. Barn under tretton år får fortsätta att tävla. Efter varje klass får de som gjort det extra bra rida in till prisutdelning och ta emot prisrosetter, och även om de där prispengarna försvann kan de få både en plakett och ett nytt grimskaft i pris.
Vad det däremot inte får göra enligt de nya direktiven, som införs stegvis från 2027 och ska vara heltäckande från 2029, är alltså att delta i internationella tävlingar, nationella mästerskap och rikstäckande serier.
Det här beskedet fick några av sportens största stjärnor, bland annat Henrik von Eckermann och Peder Fredricson, att författa en debattartikel som på söndagskvällen publicerades av Tidningen Ridsport och Hippson.
I den argumenterar de för hur viktigt det är att även barn under 13 år har möjligheten att sträva efter att nå ett SM.
I stjärnornas debattartikel återkommer benämningen B-ponny, en ponny som inte får vara högre än 130 centimeter i mankhöjd, mer frekvent än åldergränsen.
Bland annat står det: ”Även vid tävlande på, för B-ponny, högsta nivå, såsom svenska mästerskap, bör B-ponnyridning inte betraktas som ”elit” eller ”elitsatsning”.
Men åldersgränsen kommer alltså att gälla oavsett hur hög ryttarens ponny är, och vilken betraktare som avgör om det ses som en elitsatsning att sikta mot och tävla i SM preciseras inte.
Inte heller varför det är viktigare för unga ryttare än andra idrottare att vara med i SM.
Jag tror absolut det finns en stor mängd barn som älskar att tävla, och som drömmer om stora saker. Men än en gång, de unga ryttarna får även i fortsättningen tävla och resultaten kommer att räknas.
Eftersom förespråkarna för betydelsen av att barn ska få delta i SM ofta lyfter fram att ridsporten inte är som andra idrotter gör jag detsamma.
Det fina med ridsporten är att det är en sport där du verkligen inte behöver ha bråttom. Talangerna kan utvecklas i lugn och ro, för att bli sitt bästa jag när de är medelålders.
Det om något gör ridsporten om inte unik, så åtminstone speciell.
Läs mer
Ridsportens storstjärnor vill ha kvar SM för barn
