Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Den amerikanske presidentens extraordinära – och fullständigt utmattande – grepp om det globala psyket hårdnade under onsdagen”, skrev en kommentator på CNN:s sajt i veckan, apropå alltifrån Grönland till Mellanöstern.
Två uppriktiga frågor: Finns det något sätt att ta sig ut ur hans huvud? Kan världen sluta vara medberoende med Donald Trump?
För det är fullständigt utmattande att vara instängd i det amerikanska vansinnet, som om man arbetade på ett gammeldags dårhus och aldrig fick gå hem från jobbet.
Det finns tillstånd i människors liv när omgivningen inte ska konfrontera dem med att deras uppförande är konstigt. Man spelar med, man dämpar och lugnar så länge man är på avdelningen. Men sedan går man ut därifrån och då låter man verkligheten få finnas igen, man låter inte det förvrängda gälla längre.
Sjukast i medberoendet är Natoledaren Mark Rutte, som har refererat till Donald Trump som ”daddy” för att göra presidenten glad
Men världen hittar inte ut ur Trumps huvud, helt oavsett om hans galenskap är strategisk eller en diagnos.
I veckan tog venezuelanska oppositionsledaren María Corina Machado pick me girl-beteendet till en ny nivå av desperation, när hon ”gav” sitt fredspris till Trump.
Öppnast och sjukast i medberoendet hittills är Natoledaren Mark Rutte, som har refererat till Donald Trump som ”daddy” för att göra presidenten glad.
Daddy.
Det är helt perverst.
Jag känner till premisserna, behovet av att skydda Nato tills dess att Europas länder skulle klara ett angrepp. Men vanliga medborgare som ser svenska och andra länders politikers kamp vet att den är futil. Glappet i sig känns obehagligt. Det blir ett lager till av förvriden verklighet.
Ingenting tyder på att det kommer att lugna sig framöver, tvärtom. USA:s president har själv sagt att den enda gränsen han erkänner för sin globala makt är ”min egen moral. Mitt eget sinne. Det är det enda som kan stoppa mig.” I New York Times oroar sig kolumnisten Frank Bruni för att allt bara kommer att bli ännu värre när 79-åringen Trump inser sin egen dödlighet samtidigt som mellanårsvalen i november riskerar att minska hans makt: ”Han verkar slåss mot och försöka dämpa sin egen ångest genom att ta ännu större och ännu mer extrema makttrippar”.
Hur otryggt allting än är, skulle det vara en lättnad om någon statsminister, som den svenske, kunde säga: ”Nu skiter vi i det här. Vi slutar tassa, vi måste göra på ett annat sätt.”
För det är uppenbart att den patologiska undergivenheten inte är ett framgångsrecept och att det globala psyket inte klarar det här längre. Bara släpp ut oss.
Läs fler artiklar av Malin Ullgren:
Är den här norska romanklassikern en övergreppshistoria eller passionsskildring?
