Den gamla världen är borta. Vad kommer i dess ställe?
Hela veckan har jag tänkt på det, därför att nyhetsläget har tvingat mig till det och därför att jag har läst en roman som handlar om just detta.
En gestalt som Donald Trump är så bisarr att det, trots hans makt och hans kamp för att bli mäktigare än alla gudar, skulle vara svårt att placera honom i en klassisk tragedi. Likväl är han en berättelse som tvingar sig på oss dygnet runt, därför att han kräver det och därför att vi, hans världsomspännande publik, ännu inte har kommit på hur vi ska stänga honom ute från våra medvetanden. Som en digital sjukdom äter han sig in i varje plattform som finns, in i våra hjärnor.
Han är inte den förste ledare i historien som lider av en avancerad narcissistisk störning. Men han är den förste som har använt scenen fullt ut, dag som natt.
Journalisten Michael Wolff, författare till flera böcker om Donald Trump, skriver i sitt nyhetsbrev Howl om vad Trump svarade honom på frågan om varför han ville bli president, när han fortfarande var helt i början av sin politiska karriär: ”Han tvekade inte. Hans omedelbara och otvetydiga svar: ’För att bli den mest berömda människan på jorden.’”
Wolf föreställer sig också hur presidentens skrivande på sociala medier uppstår, hur situationen ser ut när han skriver ner infallen som tvingar hela kontinenter att gå upp i stabsläge, eller får människor på Grönland att planera flyktvägar: ”Trump, ensam om natten, sömnlös, frustrerad, uttråkad, han har redan ringt alla i telefonlistan, uppvevad går han i gång med sitt hatpostande.”
Och eftersom sociala medier finns, och eftersom han är USA:s president, blir den uttråkade mannens svammel och infall världspolitik, asymmetriskt överflyttad till den vanliga världen som måste hantera vansinnet – inom en struktur som inte är byggd för vansinne.
Ändå handlar inte allt om Donald Trump.
Världen av i går kommer inte tillbaka.
I veckan var det som om den insikten slog alla med kraft och samtidigt.
”I dag ska jag prata om uppbrottet från världsordningen, slutet på en trevlig berättelse (…)”, sade Kanadas premiärminister Mark Carney under mötet i Davos. Och eftersom det var en trevlig berättelse för de länder som själva inte drabbades av orättvisorna i den så ställde de gynnade, mindre länderna upp på ”den användbara fiktionen”, sade Carney, som framför allt syftade på den amerikanska hegemonin.
”Amerikansk hegemoni”. Han sade så. Att en mittenorienterad kanadensisk premiärminister plötsligt låter som en proggare eller kulturkritiker säger något om kraften i den internationella strömkantringen.
Andra har länge sett tecknen på uppbrott, på ett USA som fått lust att straffa sina egna allierade, att göra Europa till Den andre.
Portugals tidigare Europaminister, statsvetaren Bruno Maçães, skriver i brittiska tidskriften New Statesman under rubriken ”Europe must break from America” (Europa måste bryta sig loss från USA) om hur djupt Europahatet går i USA:s nya höger och hur han långt före dagens akuta läge mötte det hos unga republikaner i Washington.
Det syntes till exempel i begreppet ”europoor”, föreställningen att Europa är fattigt, och det gick från att vara lätt underhållande till skrämmande:
”Vid någon tidpunkt förvandlades det till vad som liknade en fixering. Det var inte roligt längre. Det var uppenbart att en kraftfull form av eurofobi utvecklades i en ny generation av amerikansk elit, den sortens eurofobi som i dag representeras i den nationella säkerhetsstrategin som Trumpadministrationen släppte i december, i vilken Europa beskrivs som en civilisatorisk fiende.”
Maçães menar också att den här hållningen flödade ofiltrerat in i Brexitdebatten, påverkade en europeisk angelägenhet och har fortsatt styra europeisk politik i synen på bland annat invandring. Det är naturligtvis så olika former av påverkansoperationer fungerar. Ändå är det sorglustigt, eller bara torrt bittert, att Europa den här gången inte unnade sig att uppfinna en egen fascism, utan lockades till senkapitalistiskt självhat av ett gäng nykonservativa dudes i Washington.
Parallellt med världsordningens sönderfall läser jag Ian McEwans nya roman ”Vad vi kan veta”. I romanen har vår värld gått under. Klimatkatastrofer och vattenbrist har lett till kärnvapenkrig. Med AI har beslut om att fälla atombomber fattats, utifrån AI-rationalen att det är tryggt och stabilt att anfalla. Explosionerna har skapat översvämningar så stora att kontinenterna har krympt till mindre arkipelager, med liten eller ingen kontakt över haven.
Är till exempel dessa rader en profetia om USA efter Trump?
”Jag har ofta drömt om att någon gång kunna ha råd att korsa Atlanten. Utifrån vad jag hade hört så skulle (…) resenärerna, så snart de landsteg i Amerika, bli tvungna att betala en lokal krigsherre för beskydd. Politiken var komplicerad. Olika arméer och deras avknoppningar stred om rätten att ärva andan och legitimiteten hos en storslagen förgången imperiemakt.”
Bokens nu är 2119. England är en republik som består av mycket små öar, med sinsemellan stökiga relationer. Litteraturforskaren Thomas Metcalfe ägnar sin tid åt vår tid, närmare bestämt åt en sonettkrans från 2014. Den skrevs av poeten Francis Blundy, tillägnades hans fru Vivien och lästes upp under en legendarisk middag. Dikten är omskriven och omtalad sedan dess, men det enda exemplaret har aldrig hittats.
Trots översvämningarna har arkiven klarat sig och är oändliga från och med digitaliseringens tidsålder, sådan är romanens premiss. Metcalfe kan göra sig en bra bild av gänget kring Blundy och av hans fru Vivien, samtidigt som han själv stretar på i sin sönderslagna värld, där strålningen förkortar livet och han bara kan läsa om vår tid med förundran och avund: artrikedomen, den goda maten, det politiska tjafset som dolde den pågående klimatkatastrofen.
Och det går inte att läsa ”Vad vi kan veta” utan att samtidigt tänka på att det skulle kunna vara ett historiskt privilegium att äta en ostsmörgås och klappa en pudel, att båda storheterna en dag kan vara försvunna, därför att ost inte finns och därför att hundarna är utdöda.
Om man ska tala om ärenden i romaner är varningen för en förestående förlust av vår värld förstås det ena. Det andra är hur isolerade människor är i sina egna verkligheter och hur mycket sanning som ständigt fattas oss.
I mytbildningen kring den försvunna dikten har en berättelse om poetens självuppoffrande fru uppstått. Hon som lagade all mat, som var en underbar värdinna och som offrade sin karriär. Andra halvan av boken handlar om en upphittad berättelse, där fru Vivien visar sig vara mindre av en självuppoffrande Mrs Ramsay och mer en vagt störd förförerska, vars jakt på en man lika likgiltig som hennes far aldrig tar slut.
Sann kunskap om det som verkligen händer fattas alltid. Vissa insikter om rörelserna mellan kontinenterna kommer aldrig att nå oss som lever nu, lika lite som Vivien Blundys närmaste anade hur hennes liv egentligen levdes.
Ian McEwan har en särskild förmåga att blanda det elegiska med det cyniska, kanske är det ett mycket brittiskt romantemperament. Möjligen är det den gångna veckans rasande intensiva nyhetscykler som påverkar mig, men det finaste, det mest berörande i ”Vad vi kan veta” är nostalgin över tiden som fortfarande pågår. Under läsningen sörjer jag den, trots allt dess vansinne, som om tiden redan vore förfluten, som om hundra år har gått.
Men ”nostalgi är ingen strategi”, som Mark Carney sade i sitt tal. Det finns också lättnad i att få börja skriva på nya berättelser, när den gamla fiktionen just inte längre är användbar.
I romanens framtid finns bara öar av civilisation kvar. Ändå fortsätter människorna i ”Vad vi kan veta” att ha komplicerade kärleksförhållanden och att viga sina liv åt litteraturen. De lever mindre men kanske mer omsorgsfulla liv och de ryser över vår tids rovgirighet. Om det ingår som en skärva av det verkliga Europas framtid är det trots allt något att hoppas på.
Läs fler texter av DN:s Malin Ullgren här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
