Vintern 2025: Minnena är det enda som finns kvar
88-årige Tage Johansson kan inte längre åka förbi lägenheten där han och hustrun Berit Johansson bodde, där deras barn växte upp. Huset är rivet.
För att minnas det som en gång var hans hem kör han femkilometerssträckan mellan Gällivare och Malmberget minst en gång i veckan.
– Många törs inte åka hit, de gråter över det som fanns. Men för mig är det ett sätt att minnas människorna och platserna.
Han rattar sin Ford Fiesta in i centrum. Där vardagen pågick. Barn lämnades i skolan och middagskorven inhandlades på Konsum. Kvar finns tomma gator och grushögar.
Samhället som han en gång bodde i är numera farligt. På grund av sprängningar och arbetet under jord.
Han går mot platsen där han och frun bodde fram till år 2021.
En gatuskylt vittnar om att det en gång stod ett hem här.
– Här hade vi ingången till huset, Järnvägsgatan 15 B. Vi bodde högst upp, säger han och pekar mot den gnistrande snön.
Tage Johansson går mitt på vägen genom samhället. Tystnaden är kompakt.
– Vi hade ett jättefint torg, klädaffärer och fik. Vi hade egentligen allt här, vi behövde aldrig åka till Gällivare.
Han känner Malmberget som sin egen bakficka och varje gathörn bär en egen historia. Han stannar till vid det som var sporthallen, en gång samhällets hjärta.
– Jag saknar bastugänget, vi sågs en gång i veckan här. Det är en svunnen tid. I bastun löste vi samhällsproblemen.
Hösten 2025: Gropen som klyver samhället
Varje natt, någon gång mellan 00 och 01, vaknar gruvan. Med ett muller som liknar en lättare jordbävning påminns befolkningen i grannstaden Gällivare om dess existens. Den enkla förklaringen till djupets muller är salvorna som skjuts i underjorden. Mer järnmalm ska ut på världsmarknaden.
Järnmalmen kan bli till stål. Den är ovärderlig för Sveriges statskassa och Europas ståltillgång.
Men tanken var aldrig att Malmberget skulle finnas jämte gruvan. Att bygga bostäder ovanpå värdefulla malmkroppar framstår i dag som en omöjlig tanke. Men malmen lockade arbetare i slutet av 1800-talet och de ville bo nära arbetet. Här bodde som mest 10 000 personer.
Allt eftersom malmkroppar har grävts ur har marken ovan påverkats. De har skapat markdeformationer som gjort att Malmberget delats i två, med ett avgrundshål som mittpunkt.
Kaptensgropen, som den kallas, har år efter år vuxit sig större. I dag är klyftan över 500 meter bred. Från luften syns bilvägar som tvärt kapats av i takt med att hålet växt. Bilvägarna som då ledde framåt, ser nu att leda rakt ner i avgrunden.
Vintern 2021: Flytten från Malmberget
Måndagen den 6 december år 2021 kallar Tage Johansson för ödets dag. Det blev klart att de skulle tvingas flytta från lägenheten i Malmberget till Gällivare. Några veckor senare sov han och Berit sin första natt i den nya bostaden. Han skrev i sin dagbok:
”Det kändes lite konstigt måste jag säga. Från köksfönstret kunde jag se Malmberget glittra i norr och Dundret glittra i söder. Sängen i nya lägenheten hade placerats lite eljest. Det rubbade såklart sömnen.”
Han hade tänkt att de skulle bo i Malmberget tills orken inte fanns kvar.
– Utvecklingen går före allt. Det är viktigare att utveckla gruvdriften och då slog det mot samhället Malmberget.
Genom sina egna fotografier kan han se tillbaka på Malmbergets storhetstid.
– Jag brukar skoja till det och säga att Malmberget var som Romarriket. Romarriket var pampigt, med kultur och nöjen, och sedan föll det. Precis som Malmberget.
Sommaren 2024: Sporthallen i Malmberget
På 1960-talet invigdes det som skulle komma att bli den då nordligaste sporthallen i världen – sporthallen i Malmberget.
Den var arkitektritad och inrymde badhus, utomhuspool, idrottshall och en nio banors bowlinghall.
Det var här människor samlades. För att titta på klubben MAIF:s, Malmbergets Allmänna Idrottsförening, framgångar i handboll. Eller för att heja fram lagen i handbolls-VM 1967 när Malmberget stod som en av matchvärdarna.
1969 kokade hallen av ilska. Fler än 4 500 gruvarbetare krävde bättre villkor. De hade ledsnat på LKAB som gjorde stora vinster utan att höja arbetarnas löner. Beslutet om en strejk togs med krav på månadslön i stället för ackord. I 57 dagar strejkade arbetarna innan de fick sin vilja igenom.
Men i takt med att färgen flagnade på den röda sporthallsskylten räknades dagarna ner.
Den 22 oktober år 2022 kokade den krämvita sporthallen en sista gång. Bygdens söner, musikduon Hooja, tog farväl genom sin första, och sista, spelning i Malmberget.
Två år senare ljöd grävmaskinen som rev den bit för bit.
Vintern 2025: Malmbergets bowlingklubb lever vidare
Det har gått tjugo år sedan den då 65-åriga Gun-Sofie Nordström öppnade dörren till sporthallen. Hon passerade kiosken med varma chips i foajén och beträdde den inoljade bowlingbanan med sikte på att provspela.
– Om jag var nervös? Nej, inte som jag minns det. Jag hade många bekanta som bowlade. Men det var spännande såklart.
Tillsammans med Malmbergets Pensionärsbowlingklubb har hon kuskat runt i buss på Norrbottens vägar. De har spelat i veteranserien, satt personbästa, vunnit och förlorat mot grannkommuner.
– Vi har blivit som en familj. Vi förstod alltid att hallen skulle bort, men visst kändes det sorgligt. Jag hoppades att vi inte skulle förlora spelare, likt vi miste hallen.
Gun-Sofie Nordström bodde själv i Malmberget under nära tjugo år. Det var där hon såg sina barn växa upp.
Hon pekar med käppen mot de vita linjer som fortfarande pekar ut parkeringsplatserna. Det har gått nästan två år sedan de sa hejdå till sporthallen.
– Jag saknar gubbarna som badade bastu. Jag minns hur de satt och väntade på sina kompisar när vi från bowlinggänget gick förbi. Man sa alltid några ord.
Pokalerna som en gång stod i en glasmonter i sporthallen vilar nu i klubbens tillfälliga lokal på ett av Gällivares hotell.
– Det fanns aldrig en tanke om att vi skulle lägga ner bowlingen. Föreningen lever, trots att vi inte har stan kvar, säger Gun-Sofie Nordström.
Sommaren 2023: Hus rullas iväg från Malmberget
Regnet hotar i horisonten. Arbetare klädda i varselvästar kämpar med att få i väg ett 183 ton tungt trevåningshus.
Bland rivningarna har LKAB bestämt att det finns vissa hus som är värda att spara. Ett sådant är huset ”Bergmansgatan 2”. Det ljusblå huset står uppallat, lyft från grunden, på en trailer. Hemmet har klyvts itu likt ett dockhus. Inne i huset skymtar en blommig namnskylt på en lägenhetsdörr. Intill en annan ytterdörr hängde en brevlåda.
Huset har valts ut av LKAB som särskilt betydelsefullt och med ett högt kulturellt värde. Enligt gruvjätten speglar hemmet hur Malmberget kunde se ut under 1950- och 1960-talen. Därför ska det ljusblå huset, i stället för att rivas, få en ny adress några kilometer bort i Gällivare.
Bakom huset går en man i promenadtempo. För att styra ekipaget har han en tv-spelsliknande kontroll i handen.
”Bergmansgatan 2” i Malmberget blev ”Alggränd 2 A” i Gällivare. Huset sattes ihop och nya hyresgäster fick sina namn på brevlådan.
Hösten 2025: Att rota sig på nytt
Uttrycket ”utan gruvan. inget samhälle” har hamrats in i malmbergarnas medvetenhet i generationer. Samhällets existens har vilat på malmen i marken. I praktiken har det inneburit att man behövt förlika sig med tanken på att samhället förändras.
Under hösten 2025 kunde några av de sista invånarna i centrala Malmberget se sina hus bli till plockepinn. Då revs ytterligare några av de cirka 2 000 bostäder som direkt påverkas av samhällsomvandlingen.
Gruvjätten hade lovat att invånarna skulle bli ersatta för sina bostäder. De hade tre alternativ. De kunde få sin bostad uppköpt av LKAB för marknadsvärdet. Eller så kunde deras hem bli ersatt med ett helt nytt i Gällivare. Det tredje alternativet var mer sällsynt. Om en malmbergare hade ett hus som ansågs vara värt att flytta, kunde den husägaren få se sitt hus lyftas upp med grunden och åka i väg på lastbil till en ny adress.
Många av de som nu ser sina hus jämnas med marken har fått rota sig på en plats som för bara några år sedan var skog. Vid foten av naturreservatet Dundret i Gällivare har ett nytt samhälle vuxit fram. Där ska gamla Malmbergare finna sig tillrätta i nya hus.
Vinter 2025: ”En gång malmbergare, alltid malmbergare”
År 2032 ska hela centrala Malmberget vara borta. Vem ska minnas samhället när det inte finns något att åka tillbaka till? Tage Johansson bearbetar historien genom orden.
– Det har blivit mitt sätt att tackla det vi ställts inför – att ett helt samhälle ska utplånas. Vissa gråter blod, jag har nått en acceptans. Visst hade jag velat protestera, men vad skulle det ha lett till?
I bokhyllan trängs hans dagböcker.
– Även om husen och invånarna inte finns kvar är jag mån om att historien och minnena bevaras.
Hans fru Berit funderar över hur det är möjligt att ha så mycket att skriva om varje dag, två gånger om dagen. Men Tage rycker på axlarna, i dagböckerna finns livet gestaltat:
”Det blev 52 jular på Järnvägsgatan 15 B. Och nog har åren och jularna runnit iväg. Vi har flyttat fem gånger genom livet. Men den sista flytten, tvångsflytten till Gällivare, tog hårdast på mig. Både fysiskt och psykiskt.
Att Malmberget en dag helt skulle jämnas med marken var svårt att ta in. Kanske ville han inte.
– En gång malmbergare, alltid malmbergare, har jag sagt. Jag trodde att jag skulle födas och dö i Malmberget.
Platsen där han tog sina första steg finns inte längre kvar. Från lägenhetens köksfönster kan han numera blicka mot gruvan. I fjärran klyvs mörkret av lyktorna från en truck.
