Ett par hundögon tittar nyfiket upp under soffbordet. Familjen hade köpt hunden till sin son för att uppmuntra hans intresse för djur. Det var det senaste i en rad av desperata drag för att försöka få honom på rätt väg igen.
Nu sover hunden i hans rum varje natt.
– Det är för sorgligt alltihop. Det enda positiva med att han sitter inne är att vi vet var han är, säger hans mamma.
Sonen är uppvuxen i ett villaområde i en västsvensk kommun. När han var 15 år rasade skolresultaten, han började umgås med fel personer och ta droger.
Kort innan han skulle gå ut nian, 2023, dömdes han för ringa narkotikabrott.
– Jag hoppas att han inte har testat heroin men allt annat har han testat, säger hon.
Första gången han placerades utanför hemmet var 2024. Föräldrarna var med på det, men ville att han skulle flyttas utanför hemkommunen.
– Han har flera diagnoser och är väldigt lättledd. Han behövde komma bort från det destruktiva umgänget och kriminaliteten, säger mamman.
Föräldrarna drev frågan i förvaltningsrätten. Socialnämnden bedömde att de har en ”orimligt hög oro för att sonen ska utveckla ett grovt kriminellt beteende” om han bor kvar, enligt rättsdokument som DN tog del av. Förvaltningsrätten avslog deras begäran.
– Vi kände oss maktlösa. Hela tiden såg vi vart detta var på väg och ingen lyssnade på oss. I stället letade man fel i vårt föräldraskap. Vi stämplades som jobbiga, säger pappan.
Åren som följde bollades sonen mellan olika hvb- och familjehem som han i regel avvek ifrån. Skolgången, som anses vara en skyddsfaktor mot kriminalitet, var obefintlig, berättar mamman.
Vid ett tillfälle var sonen borta i drygt en vecka och gick inte att nå.
– Jag vaknade vid två-tre på natten och vi åkte till stan för att leta efter honom. En dag gick jag bara ut i skogen och vrålskrek. Jag trodde att han var död, säger hon.
Till slut dök han upp, påverkad.
– Han var glad över att vi tog emot honom, det gjorde vi alltid. Inget blir bättre av att sätta honom på gatan, säger mamman.
Det destruktiva beteendet eskalerade. Vid ett tillfälle lämnade han ett hvb-hem tillsammans med en annan pojke för att genomföra ett uppdrag åt kriminella i en annan stad. Pojkarna fick kalla fötter och omhändertogs av polisen.
Återigen vände sig föräldrarna till förvaltningsrätten. Nu ville de att han skulle placeras på ett Sis-hem.
– En låst institution är ingen bra miljö, men det är det enda alternativet där man kan ha den sortens tillsyn han behövde. Han hade satt det i system att rymma, säger mamman.
Rätten ansåg att sonen hade gjort stora positiva förändringar på sin dåvarande placering – det blev ingen Sis-plats. Han rymde igen.
Föräldrarna bestämde sig för att ta med sonen utomlands. I ett halvår levde de på besparingar och turades om att åka till Sverige vid behov.
Under tiden hade sonen slutat missbruka, börjat träna regelbundet och verkade motiverad att förändra sitt liv, enligt mamman. Där hann han även fylla 18 år. Enligt senare rättsdokument hade han redan då börjat chatta med kriminella på meddelandetjänsten Signal.
Tillbaka i Sverige, i augusti förra året, placerades han återigen på ett hvb-hem. Mamman kontaktade gymnasieskolor med förstärkt internat där det erbjuds extra boendestöd. Han ville plugga något praktiskt, med koppling till djur och natur.
Det blev avslag från kommunen. Det var i samma veva som de köpte valpen.
– Vi testade allt vi kunde komma på, säger hon.
Inom kort avvek sonen igen. Efter att ha varit onåbar i flera dagar ville han ha skjuts från ett industriområde. Enligt mamman verkade han påverkad och rädd. Väl hemma berättade han att han hade fått i uppdrag att skjuta någon för 200 000 kronor.
– Jag stod i hallen och skulle sätta på mig skorna. Jag sa: Men är du inte riktigt klok. Sen skojade han bort det. Jag berättade för socialtjänsten samma dag och fick höra att de inte kunde göra något, säger hon.
Hela den dagen gick ut på att försöka hålla koll på honom. Precis när föräldrarna skulle andas ut på kvällen kom han plötsligt ut ur sitt rum, nyduschad, och skulle ut.
– Jag fick panik. Jag tror inte att han är kapabel att döda men med droger i kroppen är allt möjligt. Det gick inte att bara låta honom gå och hoppas att det inte händer något, säger hon.
Pappan höll med.
– Det var inget vi ens behövde diskutera. Hon har alltid varit steget före, allt hon har varnat för har besannats, säger pappan.
De ringde polisen. Inom några timmar kunde sonen gripas. Han åtalades för stämpling till mord och dömdes till flera års fängelse. Vem måltavlan skulle vara och hur mordet skulle utföras framgick aldrig.
– Jag blev ledsen över domen men jag kan inte ångra att jag larmade. Han hade åkt fast förr eller senare. Det här blev det bästa av det sämsta, säger mamman.
Var han arg på dig för att du gjorde det?
– Jo, i början. Han sa: Om du inte hade ringt hade jag inte suttit här. Då sa jag: Om du inte hade laddat ner Signal hade du inte suttit där.
Föräldrarna är främst upprörda över att de inte blivit hörda tidigare. De ser socialtjänsten som medskyldiga till sonens öde.
– De borde ha lyssnat på oss, säger pappan.
Deras hemkommun har under förra året kritiserats av Ivo på grund av brister i hantering av ärenden som rör barn och unga.
Socialtjänsten i kommunen har avböjt att kommentera ärendet med hänvisning till sekretess. På en generell fråga om hur man jobbar med unga som systematiskt avviker från placeringar skriver avdelningschefen på socialförvaltningen att det alltid görs individuella prövningar.
”Om en insats inte fungerar ser vi över alternativen, men det är ofta komplexa situationer där barnets behov och lagstiftning vägs samman. Ibland krävs flera försök och justeringar inom vårdformen innan vi hittar en lösning som håller över tid.”
Att man prövar sig fram tills man hittar rätt placering är, enligt David Pålsson, docent på institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet, i linje med hur svensk socialtjänst ska arbeta.
– Men det finns problem i systemet. Det kan bli många sammanbrott och svårigheter med att hitta rätt insats. En tredjedel placeringar bryter samman tidigare än vad som var tänkt, säger han.
Han är inte insatt i det aktuella ärendet men säger att unga med allvarligt normbrytande beteende är en svårbehandlad grupp.
Ett fungerande samarbete med föräldrarna kan vara avgörande i dessa fall, enligt honom.
– All forskning pekar på att insatserna blir bättre då. Ofta besitter familjen mycket kunskap om vad ungdomen behöver. Professionella kan veta vilka insatser som är bättre eller sämre, men man ska absolut inte avfärda den kunskapen familjen har, säger han.
Sonen befinner sig nu på ett högsäkerhetsfängelse. På bordet i hans rum, hemma, finns körkortsboken som föräldrarna ska skicka till anstalten.
När de pratar i telefon, tio minuter varannan vecka, försöker de motivera honom att använda tiden på anstalten till att läsa upp sina betyg och planera för en annan framtid.
– Man slutar aldrig hoppas när det kommer till ens barn, säger mamman.
Fakta.Barn och unga i samhällets vård
Barn kan placeras utanför hemmet om de far illa, inte får tillräcklig omsorg eller om deras eget beteende innebär en allvarlig risk.
Placering kan ske i familjehem, HVB eller, i vissa fall, vid Statens institutionsstyrelse, Sis.
57 procent av de barn och unga som varit placerade har haft mer än ett placeringstillfälle. Av dem hade 33 procent tre eller fler placeringstillfällen.
Barn och unga i skolpliktig ålder har lagstadgad rätt till utbildning. Statistik visar att placerade barn oftare har lägre skolresultat och mer sällan fullföljd gymnasieutbildning än jämnåriga. Skolresultaten är lägre bland dem som haft flera placeringar.
Källa: DN och Socialstyrelsen
