Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Actionthriller
”The furious”
Regi: Kenji Tanigaki
Manus: Frank Hui, Zhilong Lei, Tin Shu Mak
I rollerna: Miao Xie, Joe Taslim, Brian Le m fl. Längd: 1 tim 53 min (fr 15 år)
Språk: engelska, kinesiska, thai. Biopremiär
”Why don’t we just shoot the fucker?”.
Det är inspelning av ”Jakten på den försvunna skatten” och Harrison Ford lider av dysenteri och är trött på omständliga stuntfajter. När ytterligare en utdragen kampscen planeras (med en sabelsvingade jätte i Kairo) föreslår Ford det ovanstående – och regissören Steven Spielberg tänder på idén. Den angenämt korta scenen kom att bli en av actionkomedins roligaste.
Tanken dyker upp när jag lämnar biografen där tiden stod stilla. Eller gick den kanske till och med baklänges? Det kändes åtminstone så under den evighetslånga kampsportsorgien kallad ”The furious”.
Filmen utspelar sig ”någonstans i Sydostasien” där en ondskefull gangsterfamilj ägnar sig åt lukrativ människohandel av barn. Kung fu-pappan Wang Wais lilla dotter blir kidnappad av det kriminella gänget och han ger sig ut för att rädda flickan. Med andra ord inte helt olikt ”Taken”-trilogin där Liam Neesons heroiske fadersfigur ständigt rycker ut för att rädda en kidnappad anförvant.
Intrigen i ”The furious” får dock ”Takens” tunna manus att framstå som nådiga luntan. Det går överraskande snabbt, cirka en kvart, för hjälten att lokalisera skurkarna och sedan återstår 100 minuter slagsmål, tryfferat med repliker som ”Ät skit och dö!”, ”Akta!” och ”Se upp!”.
Nästan två timmar av ultravåld och tortyr påverkar humöret. Nej, våldet i sig upprör inte en luttrad hjärna, det är repetitionen som dödar. Tristessen! Som skapar en ny form av rumstid där existensen tycks gå i en evighetsloop, där samma skeende återkommer gång på gång.
”Måndag hela veckan” – i en slaktarbod.
Men så skiljer sig ju genrens format inte nämnvärt från porrfilmens. En lättläst intrig binder ihop ständiga utbrott av fysisk aktivitet, här i form av koreograferad gymnastik – kryddad med sprutande blod och kapade kroppsdelar.
Sällan har yrkets subjektiva perspektiv blivit så tydligt som nu. ”The furious” är utan tvekan ett tajt klippt och vigt filmat bidrag till genren. Ett säkert hantverk, rent tekniskt, och säkerligen en fest för den som blir till sig i trasorna av kampsport, men det hjälper föga när verket i sig är outhärdligt… tradigt.
Harrison Ford nickar instämmande.
Se mer: Asiatisk action som bjuder på våld och sevärd story: ”De sju samurajerna” (1954), ”Old boy” (2003), ”Train to Busan” (2016).
Fler film- och tv-recensioner i DN
