– Hej, jag tänkte att vi ska ta lite prover på dig, så du kan slå dig ner här… Går det bra?
Sofia Karemyr lägger håret till rätta bakom öronen, rätar på ryggen och spricker upp i ett lugnt, förtroendeingivande leende. För ett ögonblick kastas jag till ett sterilt rum på en vårdcentral, men egentligen befinner vi oss i skådespelaren och sjuksköterskestudentens varmt belysta vardagsrum på Södermalm, där hon bor med sin fästman och snart tvååriga dotter.
Sofia Karemyr har, som del av sina sjuksköterskestudier, nyligen avslutat en praktik inom psykiatrin. Hon demonstrerar hur hon ibland ser yrket som självsäker sjuksköterska som en roll.
– Jag tar liksom med mig en bit av skådespeleriet in i vården. Jag kan vara så här, okej, nu spelar jag en jättepåläst, erfaren sjuksyrra som har koll på läget.
Tar du med något från vården till skådespelaryrket också?
– Framför allt tror jag att jag tar in de mänskliga mötena. När man gestaltar människor är det bara positivt att man har mött många olika typer av personer som man kan hämta av.
Sofia Karemyrs skådespelarkarriär började 2011, när hon nästan som av en händelse fick huvudrollen i filmen ”Call girl”, efter att ha blivit meddragen av en skolkamrat på provspelning.
Vid premiären var hon 18 år och övertygad om att skådespeleriet skulle ta fart.
– Jag tänkte: ”Gud vad skönt, då är jag all set för livet då”, säger hon med ett snett leende, och fortsätter:
– Jag hade inte sett den tuffa sidan av branschen, eftersom jag gled in på en räkmacka med en långfilm som blev ganska stor. Men efter det hände det liksom inget på ganska lång tid.
Efter några år av provspelningar som inte gick vägen, extrajobb och mindre skådespelarjobb fick Sofia Karemyr rollen som Jenny i Josephine Bornebuschs hyllade dramaserie ”Älska mig” från 2019. Därefter spelade hon i serien ”Partisan” (2020–2021), och 2022 var hon med i Netflixserien ”The playlist”.
Utifrån ser skådespelarjobben ut att ha avlöst varandra, men mellan filmningar och provspelningar har Sofia Karemyr haft mycket tid att tänka och tvivla, ibland på sin kompetens. Runt 2019 började en slumrande dröm om att bli sjuksköterska, och på sikt barnmorska, göra sig påmind.
– Dels var det en ekonomisk fråga. Hur etablerad man än är finns alltid en risk att hamna i perioder utan jobb och det har alltid gjort mig ganska stressad. Sedan fanns också en vilja att ha något slags syfte under perioder utan jobb.
Nu, sex år senare, är hon snart klar. Normalt tar utbildningen tre år, men hon har gjort ett par uppehåll för inspelningsperioder och mammaledighet. Sofia Karemyr talar om sitt framtida yrke som ett sätt att skapa motståndskraft på en oförutsägbar arbetsmarknad, att kunna stå stadigt och inte se det som ett misslyckande varje gång en audition inte går vägen.
– Som sjuksköterska tänker jag att jag kommer kunna söka de skådespelarjobb som jag tycker verkar roligast, utan att hela tiden behöva gå och fundera på hur det ska gå.
De senaste åren har kulturens framtida finansiering varit omdebatterad. 2023 rapporterades det om en kraftig ökning av konkurser i kultursektorn, och mot bakgrund av slopade anslag till studieförbunden och den ena kulturbudgeten efter den andra under enprocentsstrecket, har stora delar av kultursverige utropat kristillstånd.
Förra året skrev artisten Josefine ”Little Jinder” Jinder en krönika om hur hon tog ett ”vanligt” jobb för att slippa sälja ut sig som ”reklampelare eller clown”. Också Sofia Karemyr ser på sitt framtida yrke som ett sätt att åstadkomma konstnärlig frihet.
– Att spela i reklamfilm är ju ett sätt för många skådisar att livnära sig vid sidan av. Men om man inte vill ha ansiktet utåt för någonting så kan ju ett annat yrke vara ett sätt att få integritet, säger hon.
I en rapport från oktober i år, framtagen av Kulturanalys och Konstnärsnämnden, fastlås att konstnärer tjänar betydligt mindre än andra yrkesverksamma, och att många konstnärer är så kallade ”kombinatörer” som driver sina egna näringar parallellt med någon form av anställning. Det är alltså vanligt att stå på flera olika ben – frilansarbete genom sin egen näringsverksamhet, anställning, och stipendier.
En av de stora stipendieutdelarna är Konstnärsnämnden, som i fjol delade ut 234,3 miljoner kronor i stipendier och bidrag. Det var 15 miljoner lägre än 2023 års nivå, en minskning som beror på minskade anslag. Samtidigt har de sett ett ökat söktryck de senaste åren, och i samband med det blir en lägre andel av ansökningarna beviljade.
– Det ökade trycket beror dels på att vi har förbättrat vår kommunikation och nått ut till fler konstnärliga uttryck. Samtidigt ser vi ett betydande behov hos konstnärer just nu. Eftersom konstnärer generellt har låga inkomster påverkas de mer än många andra grupper. Den offentliga finansieringen utgör därför en central del av ekosystemet för konst- och kulturlivet, säger Konstnärsnämndens direktör Mika Romanus.
– Det handlar bland annat om att inte enbart personer med starka socioekonomiska förutsättningar ska ha möjlighet att utveckla sina konstnärskap.
En annan dag, ett par kvarter från Sofia Karemyrs hem, blir jag upphämtad av syntartisten Peter Fristedt i en svart Mercedes. Han spelar modularsynt och gör ljudeffekter i bandet Agent Side Grinder, som bildades 2005 och sedan dess har turnerat flitigt runt om i Europa. Över 300 spelningar uppskattar Peter Fristedt att han gjort genom åren.
Nästan lika länge har han kört taxi. Sekunden han ser mig komma gående kliver han ur bilen.
– En yrkesskada, säger han med ett skratt och öppnar dörren till framsätet.
Peter Fristedts väckarklocka ringer oftast klockan tre på natten (”jag har en talang för att gå upp väldigt tidigt på morgonen”) och en halvtimme senare är han ute i bilen för att påbörja dagens pass.
– Sen är det fullt ös tills vi byter tur på eftermiddagen. Jag kommer hem vid två, och har massa tid kvar att musicera.
I tjugoårsåldern levde Peter Fristedt vad han kallar för ett ”bohemliv”, spelade i flera olika band, hankade sig fram i en frilanstillvaro som musiker och, under en period, fotograf. När han och hans fru väntade barn ville han hitta en annan, mer stabil, livsstil.
– Jag har alltid tänkt att om jag skulle komma i ett jobbigt ekonomiskt läge så ska jag ta taxilegg. Jag insåg att man nog inte kan försörja en familj på att sälja merch. Då tänkte jag ”nu gör jag det”. Ganska omgående kände jag att taxi var något för mig, säger Peter Fristedt.
– Om man ska lyckas med något så måste man satsa och vara dedikerad, och tidigare i livet hade jag sett på de flesta extrajobb som en motsättning till kreativiteten. Men så kände jag inte med taxi.
Det tog inte från musiken?
– Nej, det blev snarare en korsbefruktning. Det är så vitt skilda världar. När jag frilansade som fotograf i ungdomen uppstod en konflikt med musiken, för att man måste gå all in. Och så har jag ju mycket tid för mina egna tankar mellan och under körningarna. De här tidiga morgnarna och udda platserna man möter ger en input som jag inte hade fått annars, säger han.
– Genom att utnyttja dygnet på ett effektivt sätt får jag loss ganska mycket tid.
Peter Fristedt börjar låta så positiv till sin, till synes optimerade, livsstil att jag känner mig tvungen att stoppa honom.
Saknar du inte bohemlivet alls?
Svaret kommer snabbt.
– Nej, det gör jag inte. Det var några roliga år, och det gav perspektiv. Men jag känner att man levde i en illusion om att man hade en stor frihet. Det som gav frihet var att ta bort den ekonomiska stressen och osäkerheten i frilanstillvaron. Jag skulle vara väldigt tom om jag inte körde taxi.
Hemma hos Sofia Karemyr börjar det mörkna utanför fönstret, vilket så här års signalerar att det är dags för hämtning på förskolan.
Min känsla utifrån är att det finns ett ideal inom konsten att det ska vara på liv och död? Att man inte ska ha en plan b?
– Så är det verkligen. När jag började plugga var jag typ lite rädd för att säga det högt i filmbranschen. För att det kändes lite fult, säger Sofia Karemyr.
– Det är väl en gammal bild av hur en konstnär ska vara, att man ska brinna för det så pass mycket man inte kan göra någonting annat. Men det låter väldigt jobbigt… Och helt underbart så klart, om man har möjlighet till det, både ekonomiskt och tidsmässigt. Men de allra flesta har en vardag som pågår och som måste gå runt.
