En avgörande anledning till att Jeffrey Epstein kunde fortsätta begå sina ofattbart många övergrepp under så många år, var som bekant att hans omgivning valde att blunda. Att relativisera. I de fall de inte själva deltog, vill säga. Runt honom fanns ett sällskap av bildade, väluppfostrade människor som såg, men inte såg, hörde, men inte hörde.
Samma selektiva tunnelseende tycks uppstå varhelst i världen när en något sånär sympatisk, socialt kompetent man med position och pondus begår övergrepp. I efterhand är alla chockade. Ingen förstod. Ingen anade. Behöver jag ens nämna Arnault, Weinstein, Cosby, R Kelly, Jackson…?
Lägg till ett medialt narrativ där vissa tunga journalister tycks ha gjort det till sin livsuppgift att skildra ”oskyldigt anklagade män”, offer för hämndlystna exfruar, förföriska tonåringar eller lögnaktiga barn samt ett rättssystem som snarare administrerar brotten än lagför – så uppstår en perfekt storm. I den stormen kan förövare fortsätta i lugn och ro, burna av en kultur som har monumental svårighet att tro på kvinnor och barn.
Med den osannolika historien om Epstein ringande i öronen, där den ena otänkbara kändisen/makthavaren/kungligheten efter den andra avslöjats som blundande rövslickande möjliggörare, rullas en förfärlig men helt logisk berättelse upp i SvD:s podcast Blendas nya dokumentärserie ”Staffan Hildebrands nya liv”. Journalisten Magnus Arvidson besöker filmregissören Staffan Hildebrand i hans nya hem i Kambodja dit han flytt(at) efter att han 2021 anklagades för att ha förgripit sig på unga pojkar. Anklagelserna kom i samband med boken ”G – som i gärningsman” av Sören ”Sulo” Karlsson och Deanne Rauscher. Hildebrand erkände att han haft sex med pojkarna.
I Hildebrands nätverk fanns flera högt uppsatta politiker, ministrar, poliser, finansiärer. Många tycks ha haft ett påfallande naivt förhållningssätt till vad som pågick
I boken framträder bilden av en man som, likt Epstein, utnyttjade sin maktposition för att få tillgång till unga i beroendeställning. Ungdomsfilmerna blev en förevändning, en dörröppnare för att locka vilsna tonåringar till hans lägenhet på Bellmansgatan som snart förvandlades till en mötesplats, en fritidsgård där unga pojkar kunde hänga, festa och sova över. En plats där gränser sakta löstes upp. Ett eget Neverland.
Under 80-talet var Hildebrand en inflytelserik person inom Kultursverige och filmbranschen. Han gjorde succé med filmen ”G som i Gemenskap” och några år senare filmen ”Stockholmsnatt” som befäste hans epitet som förste uttolkare av svensk ungdomskultur. Han gjorde även flera beställningsfilmer på uppdrag av myndigheter och organisationer. Pengar kom från bland andra Socialdemokraterna, LO, SF, Telia (då Televerket) SVT, Fryshuset, Electrolux. För att nämna några.
I Hildebrands nätverk fanns flera högt uppsatta politiker, ministrar, poliser, finansiärer. Maktens korridorer var inte långt borta. Många tycks ha haft ett påfallande naivt förhållningssätt till vad som pågick. Ryktena om hans starka intresse för unga pojkar gled genom rummen som cigarettrök: synlig, kännbar – men lätt att vifta bort.
Det är som att stå inför en repris som vägrar erkänna att den redan sänts. Samma repliker. Samma självbild
Liksom Epstein framställer Hildebrand sig själv som en välgörare, en mentor, någon som bara vill hjälpa. Nu lever han i Kambodja, ett land som ofta beskrivs som ett paradis för västerländska sexualförbrytare, i skuggan av en kolonial maktobalans som ännu formar relationen mellan rik och fattig. Här kan 79-årige Staffan leva gott på sin pension. Han har en 35-årig pojkvän, Tea, som enligt honom själv ”ser ut som tjugo, max tjugofem”. Han har två fostersöner som han stödjer ekonomiskt i utbyte mot att få kalla dem söner och vara en del av deras familj.
Fostersönernas barn, hans ”barnbarn”, är i samma ålder som några av de pojkar han en gång förgrep sig på. Men deras far är inte orolig. Han litar på Staffan.
”I Sverige ser de mig som förövare, här är jag en hjälte!” berättar Hildebrand glatt och säger att han nu vill producera en ”G som i Gemenskap” (hans film från 1983 som fick stort genomslag och hade Niklas Wahlgren i huvudrollen) i Kambodja med kambodjanska ungdomar. Han har redan fått kontakt med flera via Whatsapp, för som han själv säger: ”Jag är väldigt bra på att välja ungdomar.”
Här någonstans orkar jag knappt fortsätta lyssna.
Det är som att stå inför en repris som vägrar erkänna att den redan sänts. Samma repliker. Samma självbild. Samma omgivning som väljer att tro på den charmiga berättelsen om hjälparen, mentorn, kulturmannen.
Historien upprepar sig inte av misstag. Den upprepar sig därför att den tillåts göra det. För att vi gång på gång låter sympatiska mäns ord väga tyngre än barns och kvinnors vittnesmål. För att maktens nätverk är tätare än vårt kollektiva minne.
Hur är det möjligt?
Kanske för att vi fortfarande hellre fascineras av förövarens fall än lyssnar till offrets berättelse. Kanske för att vi hellre talar om övergrepp som naturkatastrofer, något oundvikligt, än erkänner att det är vi själva som håller i det skyddande paraplyet.
Och kanske är den verkligt skrämmande frågan inte hur det kunde hända – utan varför det fortfarande händer, inför öppen ridå.
Läs också om Jeffrey Epstein i DN.
