Nu går Tysta Marigången i graven. En plats, en tidskapsel och ett historiskt dokument över en stadsplanering som förvandlade människorna till små ilande skuggor i underjorden.
Tysta Marigången stod klar 1970 och ersatte Klara västra kyrkogatas södra del, när Klarakvarteren revs på 50- och 60-talet. En underjordisk galleria som ingick i ett gångtunnelsystem där man paradoxalt nog ville skydda människorna från gatorna och bilarna genom att bygga ner dem i tunnlar under mark. Detta var ett resultat av en tid då man trodde att bilen var nyckeln till framtiden. En iskall arkitektur som blev en perfekt scen för samhällets mörkare krafter. Två av tunnlarna i systemet stängdes tidigt av på grund av kriminalitet, droger och prostitution. Hissarna och rulltrapporna dit ner togs ur bruk långt innan dess.
En av dessa tunnlar kallades ”journalistgången” och gick under Tegelbacken ända ner till Klara Mälarstrand. På internetforumet Flashback minns signaturen ”kabeltattare” journalistgången: ”Mer öde gång fick man leta efter, skumt som attan var det. Har för mig att det fanns ganska coola målningar därinne, till exempel stor drake. Ryktena säger att det var ohållbart att ha den öppen på grund av kriminaliteten som styrde där nere. Nu har dom väl iofs bara flyttat upp till Tysta Marigången istället.”
Så blev det. Tysta Marigången blev kvar och med tiden nästan ikonisk. På ett omvänt sätt. Och från en tillvaro på mörkrets sida klev Tysta Mari en dag in i rampljuset. Gången blev 2021 utvald att ingå i Nobel week lights, en ljusfestival som arrangeras årligen i samband med Nobelfesten i Stadshuset intill. I sällskap med Dramaten, Moderna museet, Stadshuset, ja, 20 kreddiga adresser – och så Tysta Mari!
Vem var hon då, Tysta Mari? Fanns hon på riktigt? Och hur fick hon sitt lite sorgliga namn?
Första gången jag hörde namnet Tysta Mari var när jag gick en silversmideskurs på Hornsgatan på Södermalm. Det var precis efter studenten. Jag gjorde en ring och behövde en sten.
”Gå till Tysta Marigången”, sa de, ”där ligger en butik som säljer stenar i alla former och färger och bergarter som finns.”
Butiken låg vid Tysta Marigångens norra entré, inne i ”Klarafaret” som är en underjordisk bilväg. Det drar och luktar avgaser. ”Det här måste ta första pris i konstigt placerad butik”, tänkte jag. Färgskalan var 70-tal: terrakottafärgade stenplattor på väggarna och rejäla infattningar i brun plåt kring glaspartier och dörrar till butikslokaler med fördragna gardiner.
Men i butiken var det ombonat. Personalen hjälpsam. Jag valde halvädelstenen ”Tigeröga” som inbjuder bäraren att omfamna sin inre styrka och är känd som modets sten. Jag tyckte den var perfekt. Gyllene, silkeslen och laddad med mod.
Senare fick jag veta vem Tysta Mari en gång var. Mamsell Marie Lindström (1806–1895), som hon hette egentligen, startade år 1834 en framgångsrik kaférörelse i dåvarande Jakobs gränd. Hennes lugn och tystlåtenhet gav henne smeknamnet ”Tysta Mari”, som också fick ge namn åt hela hennes verksamhet. Den gick sedan i arv och ända in i våra dagar kan man äta på Tysta Mari, fast numera i Östermalms saluhall.
Med Centralstationens tillkomst år 1871 kom människor från hela landet till Klarakvarteren. De kom med tåget med drömmar om att erövra den värld de läst om. Närheten till stationen och huvudpostkontoret gjorde att varenda tidningsredaktion och förlag värda namnet samlades här. Bohemlivet började ta form, Klarabohemen var snart en självklar gestalt på gatorna, och främst av dem stod Nils Ferlin.
Visst, det klagades på det ”osunda levernet” i Klara, med spritromantik och dagdriveri. Ölkaféerna öppnade redan klockan fem på morgonen. Det åts och dracks och skålades även om kassan var skral. Klarabohemerna levde från hand till mun och skrev för livet – bokstavligen.
Men det lyste alltid i fönstren.
Det unga stjärnskottet Stig Dagerman basade för kulturen på den syndikalistiska tidningen Arbetaren, uppe på Klara västra kyrkogata 17. I ”Två i Klara” skildrar han nattstämningen på en tidningsredaktion år 1953: ”Nu slår klockan två i Klara och det slocknar i ett fönster till på den lilla tidningen […] Nattlampan lyser över en tom stol, en full askkopp på ett stort bord […].”
Detta var året innan Stig Dagerman dog 1954, bara 31 år gammal.
I texten ”Strövtåg i Klara” vandrar Dagerman runt i ett alltmer nedsläckt och utrymt Klara. Minnet sörjer husen och gatorna: ”Därför att det är i denna del av världen som du upplevt de klarvaknaste timmarna i ditt liv.”
Klarakvarteren försvann. Den här gången inte i lågorna, som år 1753, utan genom sprängningar och politiska beslut. Områdena vid Centralstationen och Tegelbacken ersattes med trafikleder och tunnlar, med byggnader utan dörrar och fönster gatuplan.
I dag pågår arbetet med att läka ihop Centralstationsområdet med Stockholm, där människan och det hållbara resandet står i fokus, i ett av de största infrastruktur- och stadsutvecklingsprojekten i modern tid: Centralstaden.
Alla dessa människor som passerar en plats i olika tider. Om man lyssnar riktigt noga kan man nästan höra dem.
Och plötsligt står hon där, mitt i den dunkla 1970-talsgången, hon vars namn platsen bär. Tysta Mari, klädd i mörk långklänning med vitt förkläde, håret uppsatt i en böljande knut.
Människor strömmar till. Det börjar dukas upp långbord i betongen, vita stärkta dukar och guldkandelabrar. Tysta Mari leder arbetet. Alla rör sig så vant.
Snart lyser hela Tysta Marigången av brinnande ljus.
Här är diktare och journalister och ordmakare i alla dess former. Vilken fest! Ikväll går inga Klarabohemer hungriga. Stig Dagerman ger mig en papperslapp med några handskrivna rader. Det är en dikt som heter ”Jorden kan du inte göra om” från 1954.
Lappen bränner i fickan. Det som ska hända sen kan jag inte göra någonting åt.
Jag lämnar festen som pågår i Tysta Mari. Den första och sista, innan också Tysta Marigången tillhör skuggornas skara. Men festen kommer att pågå länge än, tills fåglarna börjar kvittra och första bussförarskiftet på Tegelbacken tar vid.
Läs mer om arkitektur
