Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ett besked om en våldsam död är alltid omskakande men även om det är orätt har man – jag – extra svårt att ta in vad som drabbat Rob Reiner. Varför skulle han, och hans hustru Michelle, dö?
Ologiskt. Men så blir det eftersom ens tankar på Rob Reiner i decennier framkallat leenden. Hur kan man tänka på ”När Harry träffade Sally…” (1989) eller ”Bleka dödens minut” utan att skratta?
Reiner gjorde filmer som var lätta att tycka om och ändå hade en underskruv.
Hans första långfilm, ”This is Spinal Tap” (1984), var så mycket ett internt skämt att den inte ens fick biopremiär i Sverige. Reiner spelade själv dokumentärfilmaren Marty DiBergi, som med beundran följde rockbandet Spinal Tap. DiBergi uppfattade aldrig att bandet var hopplöst och medlemmarna hade IQ i rumstemperatur.
Det var en av de första fejkdokumentärerna. Den är ojämn, men en del av dess charm är att den känns som en sorts kompisprojekt, med så marginella objekt som dokumentärfilmare och trummisar som måltavla för skämten, och en ”de som fattar, fattar”-attityd.
Intrycket av en filmare med integritet bestod. När Rob Reiner senare gjorde breda filmer, genrefilmer, fanns där ändå känslan av att han var en regissör som valde själv. Han bästa period som regissör var från debuten och några år in på 1990-talet. Han blev riktigt känd med den romantiska komedin ”När Harry träffade Sally…”. Kunde Meg Ryan och Billy Crystal vara vänner utan att sex ställde till det?
Mycket New York-miljöer och snärtiga repliker. På ett kafé demonstrerar Ryan för Crystal att hon kan fejka en orgasm. Ljudligt. Hela kaféet stannar upp. Efteråt levererar en äldre kvinna punchlinen: ”Jag vill ha det hon hade!” Rob Reiners mamma yttrade repliken som hamnade i alla filmcitatböcker.
Reiner hade god hand med flera genrer. ”När Harry…” var skriven av en av erans bästa, Nora Ephron. ”Bleka dödens minut” (1987) byggde på en barnbok av den firade manusförfattaren William Goldman och blev en lysande familjefilm. Peter Falk ska läsa en sagobok för ett motspänstigt barnbarn. När den förment mossiga sagan med hjälte och prinsessa och jättar spelas upp, fångas junioren.
Det var en sagofilm, och en film om sagor. Ganska komplicerat, men på något sätt var ”Spinal Tap”-regissören precis rätt för Goldmans bok.
Och på något sätt var Rob Reiner också rätt för Stephen King. ”Stand by me” (1986) och ”Lida” (1990) är två av de mest helgjutna King-filmatiseringarna. ”Stand by me” är melankolisk, en vuxen man (Richard Dreyfuss) ser tillbaka på ett tonårsminne. ”Lida” är gastkramande, en författare (James Caan) blir efter en bilolycka fast hos en sjuksköterska (Cathy Bates) som är ”ditt största fan” – och galen.
Utifrån såg Rob Reiner ut som en riktig Hollywoodinsider. Pappa Carl och mamma Estelle var i branschen, kända innan han var det. Andra regissörer gillade att ha med den storväxta, skäggiga och godmodiga mannen i sina filmer. Några år efter ”När Harry…” var han med i Nora Ephrons egenhändigt regisserade, underbara, ”Sömnlös i Seattle” (1993) i en rolig biroll som änklingen Tom Hanks kompis, som skrämde upp Hanks med att han som ny på dejtningsscenen måste lära sig vad tiramisu är. I Martin Scorseses ”The wolf of Wall Street” (2013) var han perfekt som pappa till Leonardo Di Capris storskojare.
Rob Reiner var bakom och framför kameran en förgyllare. Inte förnyare, han verkade i en Hollywoodtradition. Det var som det skulle att han också på gammalt Hollywoodvis var aktivist på den liberala sidan, han kampanjade mot tobaksbolagen och för Demokraterna.
En film som ”Bleka dödens minut” kan man inte tänka på utan att det framkallar ett leende. Ett leende – och samtidigt en förväntan: ”Kanske skulle man se om den?”
Läs mer
Hollywoodregissören Rob Reiner och hans fru hittade döda – misstänkt mord
