Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Han hade de tråkigaste kostymerna och de mest anemiska replikerna i ”Gudfadern” (1972) och ändå gav rollfiguren Tom Hagen honom hans första Oscarnominering och ett stort genombrott.
Robert Duvalls Tom Hagen var maffiabossen Vito Corleones juristutbildade consiglieri, rådgivare. Som utsänt ombud blir han i en scen utskälld av en vrålande, svärande filmbolagsboss som inte tänker tillmötesgå Don Corleone i hans begäran.
”Tack för middagen och en mycket trevlig kväll”, säger Duvall när tiraden är över. ”Kan er bil köra mig till flygplatsen? Mr Corleone är en man som insisterar på att få höra dåliga nyheter med en gång.”
Det var en typisk Tom Hagen-replik, som gjorde Duvall till filmhistoriens bästa torrboll. Andra i filmen fick utslunga hotelser och få utbrott, förbanna, skjuta och strypa. Robert Duvall nöjde sig med iakttagelsen att hans chef ”insisterar på att få höra dåliga nyheter med en gång”. Robert Duvall var ”Gudfaderns” lågmälda kontrapunkt.
Han hade haft drygt tio år på sig att lära sig hur man maxar slagkraften i replikerna man tilldelas. Efter några år på New York-teatrarna och flera tv-jobb filmdebuterade Duvall, bortsett från en tidig statistroll, i ”Skuggor över Södern” (1962), i dag mest känd under originaltiteln ”To kill a mockingbird”.
I detta rasistdrama gjorde han en lite skrämmande enstörig granne till flickan ur vars perspektiv händelserna skildras – en lågmäld bifigur han med. Tv-roller och biroller i bra filmer följde. Duvall agerade med Marlon Brando i ”Den djävulska jakten” 1966 och syntes i biljaktssuccén ”Bullitt” 1968. Men i efterskott ser man att Robert Duvall i princip väntade in 1970-talet, då nya vindar och talanger svepte in i Hollywood. Då kunde han komma till sin rätt.
Samarbetet med ”Gudfadern”-regissören Francis Ford Coppola började med dennes ”Älska aldrig en främling” 1969 (originaltitel ”The rain people”) och George Lucas märkliga science fiction-film ”THX 1138” (1971), för vilken Coppola var exekutiv producent. De floppade bägge, men sedan kom ”Gudfadern” och lyfte Duvall till en ny nivå i jobbet. Där parkerade han för resten av karriären.
Vid sidan av Tom Hagen blev hans andra mest kända roll överstelöjtnant Kilgore i ”Apocalypse now” (1979). Coppolaregi igen, och den här gången fick Duvall spela ut. Machomonstret Kilgore bar enorm svart cowboyhatt och solglasögon, och gick till attack med helikoptrar från vilka högtalare spelade Wagners ”Valkyrieritten”. Duvall fick en replik som blev ett av de mest kända filmcitaten: ”I love the smell of napalm in the morning!”.
Duvall stod för stabil kvalitet utan publikfrieri. Han hade samma auktoritet som en Clint Eastwood eller en Tommy Lee Jones, men bröstade sig inte med sin pondus. I sin insiderbok om Hollywood, ”Adventures in the screen trade” (1983), beskriver manusförfattaren William Goldman en scen i ”Esset” från 1979. Duvall gjorde en stenhård överste som hamnat snett i karriären och behandlar familjen som rekryter. När sonen besegrar honom i basket under vad som borde vara en lekfull match hemma, kan fadern inte ta det. Han anser att matchen inte är över, följer sonen från planen – ”Morsgris!” – och studsar basketbollen mot hans huvud: ”Ett, två, tre, gråt!”.
Goldman är full av beundran: ”ingen stjärna skulle någonsin göra den scenen”. Inte nog med att han är en loser, ”killen är en osympatisk skithög efter att han förlorat”.
Robert Duvall var en stjärna som gjorde den sortens scener och det var vad som gjorde att många tyckte att en film som hade honom i rollistan alltid hade något som talade för den. Han var med i flera centrala 1970-talsfilmer, till exempel mediekritiska ”Network” (1976), men ingen senare Duvallfilm blev ett fenomen i klass med ”Gudfadern”-filmerna – Duvall var med i de två första – och ”Apocalypse now”. Begripligt nog.
1993 års ”Falling down” kommer närmast, med Michael Douglas som besviken medelamerikan som våldsamt tar ut sin bitterhet på allt från golfare till hamburgerrestauranger, och Duvall som den sansade snuten som försöker få stopp på bärsärkagången.
I övrigt var han med i många filmer som var bra, men som i framtiden kommer att ha just Robert Duvalls medverkan som främsta argument när de vädjar om en plats i filmhistorien. Hans allra sista filmroll blev ”The pale blue eye” från 2022 där han spelade mot Christian Bale och ”Pillion”-skådespelaren Harry Melling.
