Mellan resor till Ukraina och Libanon är den svenska diplomaten Carl Skau på besök i Paris. Han har precis blivit tillförordnad chef för en av världens största biståndsorganisationer, FN:s World Food Programme. Skau har fått sitt uppdrag under en av de svåraste perioderna för biståndsarbete i modern tid. ”Det är en perfekt storm av humanitära kriser just nu”, säger han och räknar upp det dussintal länder han besökt det senaste halvåret.
Antalet nya krig och väpnade konflikter har dubblats det senaste decenniet. Allt fler auktoritära regimer och despoter för en ansvarslös politik som skapar nya kriser, samtidigt som de skär ner på globalt bistånd, diplomatiska insatser, fredsbevarande och demokratifrämjande initiativ. Dessutom förvärrar extremväder både svältkatastrofer och leveranskedjor. Över 300 miljoner lever nu i akut hungersnöd, enligt World Food Programme.
Donald Trumps slakt på USAID, ett av världens största nationella biståndsprogram, beräknas leda till miljontals förlorade liv. Enligt ansedda The Lancet kan upp till 14 miljoner människor dö till följd av USA:s nedskärningar. Kriget i Iran får oljepriserna att skena med en bredare inflation som följd och förväntas leda till att ytterligare tiotals miljoner hamnar i akut hungersnöd.
Biståndsarbetet är med andra ord viktigare än någonsin. Ändå sker det enorma nedskärningar inte bara i USA, utan även i Europas rika länder. Det är just därför Skau tagit en paus från besöken till krigshärdar och svältkatastrofer för att komma till Paris, där han träffat president Macrons stab för att övertyga dem att fortsätta stödja globala hjälpinsatser.
Tvärtom skapar nedskärningar i bistånd och diplomati en ond cirkel som bara ökar risken för nya krig och katastrofer
Men allt fler europeiska regeringar går åt motsatt håll. De motiverar det med ”inhemska påtryckningar” från växande statsskulder när en åldrande befolkning ska vårdas med en allt mindre arbetsför befolkning (vilket i sin tur förvärras av nationalisternas dogmatiska motstånd till invandring). Det sker dessutom ett resursskifte från bistånd till militär upprustning, men det är ett klassiskt misstag att se detta som ett nollsummespel. Tvärtom skapar nedskärningar i bistånd och diplomati en ond cirkel som bara ökar risken för nya krig och katastrofer.
Den som inte litar på biståndsorganisationernas egna omdömen kan lyssna på generalerna. Det var Jim Mattis, USA:s tidigare försvarsminister, som häromåret varnade för att slakt på diplomati och bistånd bara innebär att ”ännu mer kommer att behöva spenderas på ammunition” som han uttryckte det.
Carl Skau säger att han hoppades att de humanitära argumenten skulle vara tillräckliga för att övertyga regeringar om att stödja biståndsarbete, men eftersom det inte räcker till finns det andra självklara argument: att det är ett rent självskadebeteende att skära på bistånd i perioder av ökande krig, konflikter och extremväder.
”En hungrig värld är en instabil värld”, säger Skau.
Det är dessutom strategiskt kortsiktigt för våra kvarvarande demokratier att i detta kritiska ögonblick, då en ny världsordning håller på att ta form, dra sig tillbaka från globala åtaganden. Vi ser nu i stället hur Kina och andra diktaturer kliver fram och försöker fylla de tomrum som USA och rika europeiska länder lämnar efter sig.
Carl Skau talar om ”strafflöshetens kultur”, en ny världspolitisk norm som han möter i allt fler länder, där de styrande inte längre förväntar sig bestraffningar eller sanktioner
Skiftet i biståndspolitiken spär även på den förhårdnade samhällsdebatt där världens mest utsatta befolkningar ignoreras och avhumaniseras, medan politiska ledare som bär ansvar för katastrofer slipper konsekvenser. Carl Skau talar om ”strafflöshetens kultur”, en ny världspolitisk norm som han möter i allt fler länder, där de styrande inte längre förväntar sig bestraffningar eller sanktioner för lagöverträdelser eller svältkatastrofer som de själva orsakat.
Donald Trump och andra auktoritära regimer exploaterar denna strafflöshet genom att oavbrutet överrumpla befolkningen med nya skandaler och kriser. Hans gamla rådgivare Steve Bannon hade den välbekanta strategin att fylla offentligheten med ständiga chocker, så att befolkningen blir avtrubbad. För Trump är det nu en utrikespolitisk doktrin, en global strategi för permanent kaos, där kriserna avlöser varandra så snabbt att varken medier eller hjälporganisationer kan rikta ett ihärdigt fokus på någon av dem. Jämför med hur hela världen slöt upp i ett humanitärt nödrop under Etiopiens svältkatastrof på 1980-talet.
Ett land som betraktas som en mobbare, snarare än en pålitlig partner, förlorar snabbt sina vänner. De får betydligt svårare att hantera motgångar och kriser
Men Trumps katastrofala utrikespolitik visar också bristerna i en strategi som bara fokuserar på rå styrka och hård makt, med burdusa machomän som utesluter alla initiativ för relationsbyggande, diplomati och bistånd. Det illustreras inte minst av Trumps och Marco Rubios hopplösa försök att få stöd för Iran-kriget från ett Europa som inte längre har förtroende för Washington. Ett land som betraktas som en mobbare, snarare än en pålitlig partner, förlorar snabbt sina vänner. De får betydligt svårare att hantera motgångar och kriser.
Det vore önsketänkande att tro att utvecklingen kan vändas av ren idealism. För tolv år sedan lanserade den diplomatiske rådgivaren Simon Anholt ett nytt sätt att mäta länders positiva inflytande på omvärlden: The Good Country Index. Men Anholt förespråkade inte bara relationsbyggande verksamheter och bistånd för att det är något gott i sig, utan även för att det främjar varje regerings kärnuppdrag: den inhemska befolkningens trygghet. ”USA spenderade inte miljarder på att reparera Tyskland, Japan och Italien efter kriget för att de var så goda. De gjorde det för att det var bra för dem själva”, sade Anholt.
Han utvecklade en paroll som han, med blandad framgång, försökte få olika länder att implementera: ”In order to do well, you need to do good.”
Fritt översatt: Länder som vill skapa välstånd och trygghet måste även hjälpa andra.
En hungrig värld är en instabil värld och det vore naivt att tro att denna instabilitet inte, förr eller senare, drabbar oss i vår temporära idyll. Det går därmed inte att tala om en meningsfull upprustning om vi inte samtidigt ökar resurserna för allt det förebyggande arbete – bistånd, diplomati och demokratifrämjande initiativ – som faktiskt förhindrar krig och konflikter.
Läs mer:
Arbetet mot hiv avvecklas i världens mest drabbade land
Brutal nedmontering av USAID går vidare
