Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det har inte ens gått ett år sedan Donald Trump svors in som president för andra gången. Men det känns som att världen aldrig riktigt kommer att bli sig lik igen. När statsvetaren Ian Bremmer nyligen fick i uppdrag att lista de tio största geopolitiska riskerna för det kommande året började han med ”den amerikanska revolutionen”, samlingsnamnet för Trumps försök att krossa amerikansk demokrati. Bremmer beskrev det som den största världspolitiska händelsen sedan Sovjets fall.
Skillnaden från Trumps första vända i Vita huset är just att hans antidemokratiska ambitioner inte bara är inhemska utan även globala.
Den europeiska strategin för att tämja Trumps hot har tyvärr varit en katastrof.
Om det var något jag lärde mig under de tio år då jag bevakade Trump på heltid var det just detta: det han föraktar mest av allt är svaghet
Ju mer europeiska ledare smickrar och smörar för Trump, desto mer aggressiv har han blivit mot Europa. Om det var något jag lärde mig under de tio år då jag bevakade Trump på heltid var det just detta: det han föraktar mest av allt är svaghet. Det är väl talande att New Yorks nya borgmästare Zohran Mamdani, alltid glasklar i kritiken mot Trump, behandlades med mer respekt i Vita huset än någon europeisk ledare.
Det är också talande att Trumps senaste hot mot Grönland eskalerade just på femårsdagen av attacken på Kapitolium i Washington, då hans anhängare misshandlade mer än 150 poliser, smetade bajs över kongressens möbler och försökte mörda talmannen. Trump benådade dem allihop. Denna huliganism präglar inte bara Trumps inrikespolitik utan även hans utrikespolitik.
Europas politiska tänkare famlar nu efter förklaringar. Vad är Trumps världspolitiska mål? Vem är det som styr honom? Det talas om Donroe-doktrinen, en uppdatering av 1800-talets Monroe-doktrin som bottnade i att USA fokuserade på de amerikanska kontinenterna och lämnade Europa ifred. Trumps uppdatering är alltså att försöka krossa Europas enighet.
Intellektuella vill gärna tro att Trumps ideologi kan förklaras med konventionell politisk filosofi. Alla de där åren då de satt på universitetet och tragglade sig igenom åtta volymer av Carl Schmitts bedrövliga böcker måste äntligen visa sig ha varit mödan värd. I Frankrike organiseras det oavbrutet konferenser där statsvetare och historiker lägger pannor i djupa veck och diskuterar om Trumps ideologiska rötter finns hos Hayek, Sam Francis eller den italienska proto-fascismen.
Ett bättre sätt att förstå Trumps utrikespolitiska filosofi är hans välkända uttalande från Access Hollywood-videon, som läckte 2016, där Trump skröt om att begå sexuella övergrepp. ”När du är en stjärna så låter de dig göra det”, sade han stolt. Detta är den sexuella förbrytarens logik, friheten att förgripa sig på vem man vill.
Denna vision artikulerades nyligen rakt ut av den viktigaste tänkaren bakom Trump: Stephen Miller, som i en tv-intervju öppet förklarade att de starka ska styra världen. De svaga får rätta sig efter det.
Miller är inte heller någon djup politisk filosof, men han är anmärkningsvärt konsekvent i sin världsbild, som verkar kroniskt präglad av uppväxten i Kalifornien, där han kände sig så ensam som högerradikal omgiven av toleranta liberaler. I ett videoklipp från gymnasiet förklarar den unge Miller ilsket vad som driver hans politiska engagemang. Någon tyrannisk wokesocialist till klasskamrat bad honom plocka upp skräp som han nonchalant slängt på skolgården och Miller kan inte förstå denna förödmjukelse. ”Är jag verkligen den enda som är trött på att bli tillsagd att plocka upp skräp, när vi har gott om vaktmästare som får betalt för att göra det?” sade Miller.
De flesta nära medarbetare till Trump försvinner efter ett par år; de förödmjukas, de hotas till livet, de tröttnar. Men Miller har lojalt dröjt sig kvar vid Trumps sida i elva år
Han såg så ensam ut då, utstött av de andra, mer välanpassade klasskamraterna. Men nu har Millers bittra och chauvinistiska världsbild blivit USA:s utrikespolitiska doktrin. De flesta nära medarbetare till Trump försvinner efter ett par år; de förödmjukas, de hotas till livet, de tröttnar. Men Miller har lojalt dröjt sig kvar vid Trumps sida i elva år. De delar något mer än en ideologi; de delar en människosyn. Om Xi Jinping har Wang Huning som chefsideolog och George W Bush hade Karl Rove så har nu även Trump hittat sin ”hjärna” i denna indignerade unge man, som sällan gjort ett offentligt framträdande utan att explodera i hat mot alla människor som inte är vita.
Den föråldrade chauvinism som förenar Trump och Miller skulle dock inte ha fått all denna politiska makt om det inte vore för att någon tjänar väldigt mycket pengar på det.
Majda Ruge, transatlantisk expert på Council of Foreign Relations, skriver i Foreign Policy (15/12) att Trumps geopolitiska vision framför allt bottnar i två tydliga mål. Dels att Ryssland åter integreras i världsekonomin och öppnar för lukrativa samarbeten med amerikanska energiföretag. Dels en otyglad frihet för Silicon Valley och amerikanska storföretag att härja fritt över världen. I båda fallen måste Bryssel försvagas, så att techjättarna slipper bekymra sig över besvärliga regleringar och demokratiska normer.
I början av 1900-talet pratade USA:s president Woodrow Wilson om att skapa ”a world safe for democracy”, en värld där demokratin är trygg. Trumps utrikespolitiska vision handlar om att krossa demokratin för att i stället skapa en värld där det är oligarkerna som ska känna sig trygga.
Läs mer:
Nationalisterna är på väg att förstöra en västerländsk superkraft
