Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Medan Sveriges superadvokat Johan Eriksson ännu var en ung kille på väg till jobbet som skoförsäljare, tog han alltid tunnelbanan vid samma tid. Inte bara det; han klev alltid på i näst sista vagnen, satte sig på fönsterplatsen, dag efter dag.
Att det var just i den vagnen som han mötte sin framtida fru är en vacker bild av en trägen vanemänniskas seger. Det är fint att tänka på hur förväntan byggs upp under den fem och en halv minuter långa resan mellan Skanstull och T-centralen. Hur deras blickar möts, ordlöst, varje dag under två månaders tid. Och hur de två till slut – efter att hon tagit initiativet – träffas på Café Gråmunken i Gamla stan. Fyrtiotre år senare är de fortfarande ett par.
Johan Eriksson är Advokatsamfundets ordförande, terroristen på Drottninggatans försvarare och har tolv år i rad röstats fram till den som Sveriges advokater själva helst skulle anlita.
De som har läst hans bok I rättvisans tjänst: berättelser från mitt liv som advokat (Albert Bonniers förlag) får här inga överraskningar. Hans Sommarprat är en metodisk och sympatisk summering av ett ovanligt framgångsrikt yrkesliv.
Som lyssnare kommer jag plötsligt på mig själv att uppskatta det lite träiga anslaget
Det är ändå lite svårt att begripa hur en person som verkat i de innersta rummen efter terrordåd och gänguppgörelser, inte har mer drama att bjuda på.
För det är ju inte enbart brottens karaktär som förändrats under hans yrkesliv. När fransk polis knäckte den krypterade tjänsten Enchrochat 2020, avslöjades inte bara gangstrar utan även enskilda advokater som deras trogna hantlangare. Och i SVT-serien ”Hundarna” följde miljontals tittare hur den fiktiva advokatbyrån Mattsson & Moradi blir de gängkriminellas trogna vakthundar – en skruvad story med oroande mycket inspiration från verkligheten.
När Johan Eriksson pratar om brottmålsadvokaterna som korrumperats av gängen anas en vrede i rösten.
Och som lyssnare kommer jag plötsligt på mig själv att uppskatta det lite träiga anslaget hos vanemänniskan Eriksson.
Här har hundarna inget att hämta.
Fler sommarkommentarer
Sebastian Nowacki: När Patrik Norqvist pratar om universum vill jag krypa ur mitt skinn
Sandra Stiskalo: Är SR:s Ginna Lindberg för bra på sitt jobb?
Nicholas Wennö: Trösterikt att den verkliga Alexander Karim finns någonstans därute
Och här är listan på alla årets värdar
