Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När filosofen Ann Heberleins faster Gunnel är tolv år gammal älskar hon att dansa till Alice Babs. Året är 1952 och hon drömmer om att bli vuxen.
Det samhälle som har vuxit upp parallellt med henne, efter andra världskrigets slut, präglas av samma sorts optimism. Fattigsveriges slit, hunger och statarlängor har ersatts av industriboom, folkpension och finmaskiga skyddsnät.
Men ivern att skapa ett perfekt välfärdssamhälle befolkat av moderna, sunda människor för inte enbart gott med sig. När Gunnel är tolv drabbas hon av polio och blir rullstolsburen. Tio år senare är hon gravid och ensamstående. Trots att hon gärna vill bli mamma fattas ett beslut över hennes huvud: hon är inte en lämplig förälder och ska därför inte bara genomgå en abort, utan också steriliseras.
Några månader senare försöker hon ta sitt eget liv.
Historien om de tvångssteriliseringar som genomfördes i Sverige mellan 1935 och 1975 har berättats förut, i böcker och dokumentärer. Ann Heberlein kommer således inte med något nytt. Det som ändå gör att berättelsen – snart i en bokhandel nära dig – sticker ut är närheten till det som skedde.
Hur hon följt sin faster, talat med henne om sorgen men också om glädjen hon till slut valde genom att leva, jobba och bränna skadeståndet på en överdådig fest.
Hur hon insett att hon sannolikt hade gått samma öde till mötes, om hon hade blivit gravid trettio år tidigare.
Mer personligt än så blir det inte. Den som hoppats på en tell all om uppmärksammade och (inte ogrundat) kritiserade hopp mellan vitt skilda politiska läger lär bli besviken. Det här är inte en berättelse om Heberlein utan främst en redogörelse för en tidsanda och dess baksidor. I strömmen av snudd på obekvämt privata Sommarprat är det ett välkomnat grepp.
Inte för att samtiden, eller Heberleins egna bevekelsegrunder, helt lämnas därhän. Hon nämner inte att tvångssteriliseringar av transpersoner fortsatte ända in på 10-talet, men konstaterar att staten upprepade gånger har tagit sig rätten att förtycka medborgare för att främja ”folkhälsan”. Så avslutar hon med en uppmaning om att se på vår egen tid med kritisk blick, att ifrågasätta vilka grupper som görs till syndabockar, på vilka grunder och med vilken rätt.
Bättre sent än aldrig.
Läs fler Sommarkommentarer
Kajsa Haidl: Nej, Maria Maunsbach, inte alla skåningar älskar en rejäl röv
Kristofer Ahlström: Sarah Sheppard beskriver jordens undergång som en stel firmafest