Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det har snart gått en vecka sedan sista avsnittet av ”Heated rivalry” kom till Sverige och jag är fortfarande på ett märkligt humör.
Upprymd, förundrad. Inte så mycket över min förmåga att uppslukas av ett kulturellt fenomen, utan för att det som denna gång slukade mig var något så oväntat och på ytan pinsamt som en tv-serie om två unga hockeykillar vars relation långsamt går från sex till kärlek.
Jag försöker förstå varför.
Diskussionerna kring serien, en kanadensisk lågbudgetproduktion som snart blev ett globalt fenomen, har framför allt handlat om en särskild aspekt: att heterosexuella kvinnor verkar som besatta. Även gaycommunityt har omfamnat serien, som baseras på böcker av en straight kvinna och regisseras av en homosexuell man, men det är heterotjejernas hysteri som hamnat i centrum. De dissekerar scener, de skriver fan fiction, de går på hockeymatcher och beskriver det som att de har en girls’ night at the boy aquarium. Framför allt får de inte nog av att titta på bögsex, sägs det, inte utan ett roat leende (förutom från Jonas Gardell som i stället är upprörd).
Inget av det där handlar om mig, tänkte jag och stod emot tills jag en kväll var uttråkad.
Att heterosexuella kvinnor uppskattar berättelser om intimitet och kärlek mellan män är inget nytt. Många filmer, serier och böcker har väckt liknande känslor. Jag tänker på ”Brokeback mountain”, ”Call me by your name” och Bill och Frank i ”The last of us”. Jag tänker på Alexander Skarsgård i ”Pillion”, på Madeleine Miller-romanen ”Sången om Akilles” och Anne Carsons diktsamling ”Röd självbiografi”.
Begär är tveeggat, argumenterar samma Carson, passande nog från Kanada, i sin klassiska essä ”Eros den bitterljuva”; eros (kärlek) uppstår i avståndet, bristen, mellan de älskade.
Jag tänker på detta när jag försöker förstå varför en kärlekshistoria om två män drabbar mig, en straight kvinna, hårdare än en om ett heterosexuellt par. För två män är riskerna större. Mellan två professionella hockeyspelare gapar en avgrund. Känslorna förstärks i avståndet mellan dem, trånandet vibrerar. Samtidigt blir avstånd som dramaturgiskt grepp ofta en fetischering av hbtq-personers lidande, ett sätt för kulturen att mest spänna känslobågen. Sluten är oftast olyckliga, bury your gays-tropen lever och är tröttsam.
Där är en serie som ”Heated rivalry” ett viktigt undantag; den påminner om att slutet inte behöver vara olyckligt.
Kanske är det snarare lyckan som drabbar en. I analyserna av de heterosexuella kvinnornas besatthet återkommer idén om männens kärlek som ett slags respit: från den manliga blicken på kvinnan, från misogyni och könsrelaterade maktobalanser.
Det må vara både sorgligt och lite självutplånande, men det är skönt att se en relation som saknar en kvinna att relatera till, särskilt som kvinnan i heterorelationen ofta blir den drivande kraften som drar det största emotionella lasset.
Connor Storrie, en av huvudrollsinnehavarna i ”Heated rivalry”, är mer rakt på sak: ”Kvinnor har tröttnat på straighta män”, säger han och hakar i en av fjolårets spaningar: att det är pinsamt att ha pojkvän.
Kanske är detta intellektualiserande av kvinnors dragning till mäns kärlek mest ett sätt att undvika det uppenbara: lusten i det hela. ”Det är ju logiskt att två av de saker du attraheras av gör dig kåt”, säger två kvinnor i en hockeypodd på Instagram. Det är inte allt, men att förbise det är att förminska lusten hos både hbtq-personer och kvinnor och den tiden kan väl få vara förbi.
Till slut ledde ”Heated rivalty” till att jag, kanske mot bättre vetande, laddade ner dejtingappen Hinge igen. Oavsett förklaring är en effektivt berättad, långsamt växande romans mellan två personer, allt till ett soundtrack som för en millennial påminner om en mindre cynisk tid, lätt att slukas av.
Sexig kemi och fejkade romanser – Hollywoods hetaste vapen för att fylla biosalongerna Björn Wiman: Med dissen av Trump visar USA:s damlag vad hockeyherrarna saknar
