Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kramfors, 1996.
Jag blickar ut över en döende bruksort och sprängs i en miljon bitar. Nu måste jag samla ihop dem igen.
Så inleds mobilspelet ”A walk through Kramfors”, av serieskaparen Moa Romanova och spelutvecklaren Elvira Mattsson. Det skulle egentligen ha släppts lagom till Bokmässan i september, men fastnade i Apples kafkaartade granskningssystem och fick skjutas upp.
Tur i oturen, kan man säga, för utan medierapporteringen om problemen, som eventuellt bottnade i ett lågupplöst könsorgan, hade spelet aldrig hamnat högst på svenska App Stores topplista.
Det är inte en kritik, bara ett konstaterande. ”A walk through Kramfors” varken är eller har utgett sig för att vara ett mobilspel i traditionell bemärkelse. Att recensera det som ett sådant vore därmed orättvist. Här rör vi oss snarast mellan konst och framför allt litteratur, med spelformen som ett slags nostalgiskt pixlig bro däremellan.
Moa Romanova är i botten konstnär och serieskapare. Serieromanerna ”Alltid fucka upp” (2018) och ”På glid” (2022) har etablerat henne som en av Sveriges främsta på fältet, på grund av säregen stil och färgpalett, men också förmågan att berätta en (ofta självbiografisk) historia genom rutorna. Tempot är sävligt, blicken förs till små detaljer eller zoomar in på ett bakfullt öga som långsamt öppnas, men berättelserna är fängslande.
Att även ”A walk through Kramfors” föddes som en serie, ursprungligen ritad för franska Le Monde, är tydligt. Den som tagit del av Romanovas kreativa universum, i serier såväl som på sociala medier, känner sig snart hemma. Estetiken går igen, formerna och färgerna, humorn och berättartekniken, liksom vurmen för 90-talsbarndomens konsumtion: ett par glittriga sneakers, de där grodbakelserna som alltid brukade finnas på småstadskaféer, Teletubbies, Gameboys.
Omvandlad och utbyggd till ett Gameboyinspirerat mobilspel fungerar serien förvånansvärt väl. Det handlar till viss del om en mysig nostalgi. Plötsligt transporteras jag till min egen barndom, till ett flickrum i en annan svensk småstad, till otaliga timmar tonsatta av den obegripligt suggestiva musiken i ”Pokémon red”.
Men det handlar framför allt om historien, som snart visar sig vara långt mer ”Twin Peaks” än ”Pokémon”. Under spelets gång växer den på samma vis som i serieromanerna, matad av detaljer som är lätta att missa vid en första genomläsning, förlåt, genomspelning. Klart är att jag befinner mig i – och vill lämna – en svensk bruksort som håller på att förvandlas till en spökstad. Här är ett öde centrum, en bleknad affisch i frisörens fönster, en döende industri, ett eko från samtliga avfolkade småstäders rosslande sista andetag. Någonstans mellan hallucinationer framkallade av sköljmedel och uppdraget ”skriv en tröstande dikt till sågverkets sjuka Gud” är det här faktiskt folkbildande.
Här är ett öde centrum, en bleknad affisch i frisörens fönster, en döende industri, ett eko från samtliga avfolkade småstäders rosslande sista andetag
Samtidigt tar ett mysterium form: en ung kvinna som skrivit om Kramfors häxprocesser har varit försvunnen ett tag nu. Vem är hon? Och var?
Jag låter det förbli ett mysterium, men kan konstatera att spelet – berättelsen – tar slut innan det riktigt kommit i gång. Att själva spelet aldrig är avancerat är egentligen inte ett problem, eftersom historien står och ska stå i förgrunden, men det får konsekvensen att allt är över på 20 minuter.
När Moa Romanova nyligen intervjuades i DN Kulturs sommarenkät beskrev hon ”A walk through Kramfors” som en ”prolog”. Jag hoppas att det stämmer.
Läs mer:
Moa Romanovas mobilspel stoppat av Apple
Moa Romanova: ”Bokmässan är de fulas Way out west”