Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Både en majoritet av remissinstanserna och sju av utredningens nio experter motsatte sig en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Många har påpekat att evidensen snarast tyder på att förändringen riskerar att leda till att fler svenska barn dras in i, och stannar i, brottslighet.
Regeringens svar har varit att gå fram med en sänkning till 13 år, utan att ens utreda det.
När frågan diskuterades i ett avsnitt av ”Filosofiska rummet” (6/12) talades klarspråk:
Vi genomgår ”en förändring av hela det demokratiska samhället och rollen för remissinstanserna”, sa Bengt Sandin, historiker och professor emeritus vid Linköpings universitet. Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, menade att det är ”ny tillvaro och verklighet som vi håller på att orientera oss i på universiteten. Så vi diskuterar ju det faktum att det inte spelar någon roll vad som lyfts fram från forskarhåll.”
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) har visserligen sagt att det primära målet med barnfängelser inte är att minska brottsligheten. Om regeringen vill ha en kriminalpolitik som riskerar att öka kriminaliteten får de förstås ha det.
Om regeringen vill ha en kriminalpolitik som riskerar att öka kriminaliteten får de förstås ha det
Men den självvalda dövheten inför expertisen är en del av en större kunskapsfientlig hållning. Som MR-institutets ordförande och Diskrimineringsombudsmannen varnat för i DN Debatt bygger lagstiftningen på allt lösare grund, ofta utan systematiska konsekvensbedömningar, samtidigt som utredningarna styrs hårdare.
Att Sveriges mesiga svar på varje samhällsutmaning varit att tillsätta en utredning är något man kunnat skämta om. Men systemet har gett oss en pragmatisk demokrati byggd på kompromisser och rationalitet. Andelen breda parlamentariska utredningar har visserligen minskat under decennier och gett vika för enmansutredningar. Men skiftet nu är radikalt.
Det är som att Sverige under Tidöregeringen rör sig mot någon slags ”känslokrati”, där lagförslagens signaler är viktigare än konsekvenserna.
Det faktiska tillståndet för bidragstagare i Sverige spelar mindre roll – det viktiga är att regeringen vill att man ska tjäna mer på att arbeta. Vem bryr sig om 7 av 10 remissinstanser avstryker tillbakadragna permanenta uppehållstillstånd och många varnar för att det står emot svensk rättstrygghet? Politikerna vill visa på handlingskraft! Jaså, Kriminalvården varnar för bristande säkerhet och sämre förmåga till rehabilitering, och skollagen kanske kommer brytas om man sätter mellanstadiebarn i fängelse? Vi skippar en utredning.
Absolut, det kan vara frustrerande när demokratins kugghjul snurrar långsamt. Men snabba, ogenomtänkta, förändringar är inte nödvändigtvis mer tillfredsställande på sikt.
Det är lustigt, sådana insikter brukade traditionellt komma från den konservativa högern.
Läs mer:
Max Hjelm: Politikerna curlar villaägarna – samtidigt har klassresenärerna kört fast
Max Hjelm: Är det här slutet för ”woke”-filmer på bio?
