Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Kan kulturen bryta gängens dragningskraft? Så löd en av rubrikerna (med det underförstådda svaret: ja) när Sveriges Museer och Svensk Scenkonst anordnade forumet kulturpolitisk samling under måndagen. En annan: ”Kultur som friskvård”.
Det låter nästan för bra för att vara sant. Man väntar bara på att höra att performancedans kan bota cancer.
Att det är så här är dåligt av två anledningar.
Ett: Det ger en förnuftig känsla av att kultur och konst är något nyttigt. Som fullkorn. En aktivitet man liksom borde ta sig an. Viktigt men, tja, tråkigt.
Två: Man anar att argumenten fötts ur en ständig känsla av desperation, av att stå där med mössan i hand. En situation som kan få en att påstå lite vad som helst.
De senaste åren påstår sig vartenda museum vara viktigt för totalförsvaret och beredskap och allt som ska göra Carl-Oskar Bohlin (M) glad. Det är inte så underligt – regeringen och kulturminister Parisa Liljestrand (M) har tydligt prioriterat dessa områden högt. Det, och att rikta in sig på tillbakablickande, nationell sammanhållning (tänk ”kulturkanon”). Och det är väl inget fel med kulturarv, det vore rent av härligt om staten bestämde sig för att inte kasta ut sina egna museer från hyreslokaler, men all kulturpolitik kanske inte ska handla om dåtiden.
Det är inte första gången en liknande kantring sker i närtid. När Myndigheten för kulturanalys presenterade utredningen ”Så fri är konsten” 2021 var bilden av politisk styrning en annan. Miljöpartiets år på Kulturdepartementet hade bland annat lett till att ”bidragssökande tillfrågas om och hur de ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet, sitt projekt, sin utgivning eller dylikt.”
Politiker är klåfingriga, och eftersom kulturens fanbärare behöver pengarna har de inte råd att gå emot dem.
Det blir dubbelt fel. Politiker är klåfingriga, och eftersom kulturens fanbärare behöver pengarna har de inte råd att gå emot dem. Resultatet blir att kulturpolitiken smalnar av konstens möjligheter – snarare än att stärka dem. Bara det är ett argument för att bredda finansieringen, som ett vindskydd mot politiska vändningar.
Men dessa svängningar är också förödande för kulturen och konsten själv. Måndagens första talare, analytikern Peter Majanen, visade på skiftande värderingar – från frihet till ordning. På 20 år har andelen unga normbrytare – avantgardister – halverats, förklarade han.
När kulturen och politiken samtidigt riktar in sig på ännu mer sammanhållning, ordning och konservativt tillbakablickande förstärks dessa tendenser.
Misär.
Ett samhälle på frammarsch, med tillväxt och framtidstro – är ett som kastar sig ut i det okända, spränger gränser och kommer med något nytt.
Om både gårdagens skatter och framtidens äventyr ska få plats behöver vi ett friare, brokigare kulturliv.
Läs mer:
Max Hjelm: En liten man med stora ambitioner – är han Europas hopp?
Max Hjelm: Ska bara rikemansbarn och entreprenörer bo här?
DN:s ledarredaktion: Ska museer konkurreras ut av gym och departementet?