Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Kultur och kulturpolitik brukade ses som något stort, kopplat till konst, demokrati och kunskap – nu betraktas det bara med ekonomiska glasögon, menar författaren Sverker Sörlin, i den nya boken ”Kulturens värde”.
Ansatsen hyllas från väntade håll. Efter att ha läst essän drömmer Göteborgs-Postens och Aftonbladets kulturchefer, Johan Hilton och Karin Pettersson, om en värld där marknaden har mindre inflytande och kulturen får mer offentliga pengar. Expressens kulturchef, Victor Malm, kallar boken en ”brandbomb”.
Sörlins undersökning av hur kulturens värde dalat i politiken är gedigen och tankeväckande. Samtidigt är det som att boken, och reaktionerna på den, missar något väsentligt. Att allt inte går att skylla på dåliga politiker.
Ta studieförbunden, som utsatts för budgetneddragningar och ökade kontroller. Sörlin varnar för mål- och resultatstyrning, en Trumpifiering av Sverige och skriver: ”Undervisning, studiecirklar och kulturevenemang i den statligt finansierade folkbildningen har hittills, sedan ett århundrade, varit fria aktiviteter som bestäms under eget ansvar och med kvalitetskontroll av folkbildningens egna organisationer. Det är svårt att se hur det skulle kunna bli bättre om det inte var så.”
Det är ett skrattretande slappt sätt att undvika en diskussion om problemen.
Det är ett skrattretande slappt sätt att undvika en diskussion om problemen. 2022 fann Riksrevisionen brister ”i alla led” hos studieförbunden. Offentliga pengar har också gått till verksamheter som motverkat demokratiska värderingar.
Detta nämner Sörlin inte alls. Och nej – politiken borde inte gå in och direkt styra innehållet hos studieförbund. Och ja – det finns en oroväckande politisk agenda om att slå mot S-anknutna organisationer bakom nuvarande regeringens neddragningar av folkbildningens budgetar. Men vill man rädda studieförbunden måste mer förändras än det ekonomistiska synsättet och partier i regeringen.
Deltagandet i studiecirklar har minskat kraftigt under de senaste 15 åren, och inte återhämtat sig efter pandemin. Många andra kulturvanor har hållit sig stadiga eller ökat, enligt Myndigheten för kulturanalys. Svenskarna värderar fortfarande kultur, men i lägre grad just folkbildningen.
Ändå riktar Sörlin och hans fanclub allt fokus på att politiker borde spendera mer pengar på kulturpolitiken. Att få svenskarna intresserade av detsamma – en nödvändighet för att samla politiskt stöd för idéerna – glöms liksom bort. Hade det inte varit intressantare, och troligen mer fruktbart, att självkritiskt försöka ta reda på varför vissa kulturellt viktiga institutioner vissnat?
Läs mer:
Max Hjelm: Vi behöver mer, inte mindre, storstadsfokus i svensk politik
Max Hjelm: Så spelar japanska kammusslor en viktig roll för en fredligare värld
