Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Fyra unga män, aktiva i en nazistisk aktivklubb, står åtalade för tre rasistiska överfall. En av de utsatta, Mohammad Aluaudt Allah, har flytt hit från Syrien. Efter misshandeln sa han något i DN som jag har haft svårt att släppa: ”Jag är stolt över att vara svensk medborgare – men just nu känns det jobbigt att vara i Sverige. Jag älskar Sverige, men vet inte om Sverige älskar mig”.
Det är hjärtskärande att det är så lätt att förstå varför han känner så, att det inte bara handlar om en specifik attack, utan ett samhällsklimat. ”Jag tycker att svenska politiker – inte alla, men många – har lagt skuld på invandrare i många frågor. Jag tror att det skapar en känsla av ansvarsfrihet hos våldsamma nazistgrupper”, utvecklar han tankegången.
Det är hårt sagt, men det är svårt att säga emot faktumet att invandrare i princip enbart utmålas som oönskade problem i dagens politiska samtal.
Jag kommer att tänka på när utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) 2024, då migrationsminister, glatt konstaterade att Sverige nått ”nettoutvandring”. Att siffrorna inte ens stämde spelade mindre roll – här skulle skrytas om hur framför allt människor från Irak, Somalia och Syrien lämnade vårt land.
Eller tänk hur Ebba Busch (KD) inför den senaste partiledardebatten kände sig bekväm med att prata om Palestinademonstranterna som ”så kallat svenska”.
Hur Douglas Thor, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, nyligen på DN Debatt målade upp samma grupp som ett demokratihot i paritet med dem som stormade Kapitolium i USA 2021, och hur han slängigt förklarade det med att agerandet hade ursprung i ”andra kulturers icke-demokratiska värderingar”.
Hela grupper målas obekymrat ut som icke hemmahörande här, som farliga.
Hela grupper målas obekymrat ut som icke hemmahörande här, som farliga.
Samtidigt antyds oupphörligen att invandrade, stora familjer är lata och lever på bidrag betalda av arbetsamma svenskar. Högerpartierna varnar för varje förslag till mindre segregation som farlig tvångsblandning, som om det värsta som kan hända villafamiljer vore att komma nära en invandrare.
Vore det bättre om de lämnade landet?
Det tycker Ludvig Aspling (SD), som kallar det ”ren idioti – helt koko” att många kommuner tackat nej till samtal med regeringens återvandringssamordnare. Han anser att många invandrare aldrig kommer kunna försörja sig – därför vore det bra om de satte sig på ett plan härifrån. Skulle man prata så om andra arbetslösa – som hopplösa? Knappast.
Att regeringen och Sverigedemokraterna stångas för att kommunala resurser, skattepengar och arbetstid ska läggas på att kontakta invandrare, säga ”Hej, du får 350 000 kronor om du är snäll och sticker härifrån” – det skriker inte direkt välkommen in i samhället. För den som vill främja integration låter initiativet rent kontraproduktivt.
Varför skulle inte invandrare eller de med utomeuropeiskt bakgrund höra allt detta från ledande politiker, och tolka det just som att de inte ses som en del av Sverige?
Varför skulle inte främlingsfientliga – rent nazistiska – organisationer tolka hur invandrare porträtteras i termer av ett utomstående hot, som en bekräftelse av sin världsbild?
Mohammad Aluaudt Allah är inte ensam om slutsatsen att samtalsklimatet spelar roll. Christer Mattsson, som forskar om radikaliseringsprocesser och högerextremism vid Segerstedtinstitutet, har påpekat att aktivklubbarnas attacker ”är symptom på något större i samhället” (DN 21/10) – men också att de som deltar i Aktivklubbar ofta kommer från uppväxtmiljöer där rasism och högerextrema åsikter är vanliga runt middagsbordet (Aftonbladet 3/11).
När den offentliga diskussionen kring svenskar med utomeuropeiskt ursprung blir allt råare är det viktigt att komma ihåg: Det spelar roll hur vi pratar med och om varandra.
Läs mer:
Max Hjelm: Ungsvensken inspireras av Trumps polisstyrka som förnedrar invandrare
Max Hjelm: De struntar i om brottsligheten ökar – bara barnen spärras in
