Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Sverige borde överge det klimatpolitiska målet om minskade utsläpp från transportsektorn, meddelade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) nyligen. Ingen blev gladare än Peter Wennblad, biträdande chef på Svenska Dagbladets ledarsida (26/2).
Klimatmålen har bara varit en ”utopi” som politiker ”låtsas” tro är uppnåelig, menar han. Redan för fem år sedan uppmanade han partierna att ge upp, och skrev då: ”det är inte realistiskt att ett land där det kan ta ett decennium att få ställa upp ett enda vindkraftverk nu ska ställa om hela samhället på två decennier”.
Den som gör den analysen kan dra två slutsatser: Antingen att målen borde överges eller att det behövs strukturella förändringar.
Ta vindkraften. Om tillståndsprocesserna förkortas, incitamenten ökar och byråkratin underlättas skulle projekten ta fart. I stället har den politiska osäkerheten kring energifrågan under den här mandatperioden lett till att vindkraftsinvesteringar sjunkit till nära noll.
Klart att klimatmålen blir svårare att nå om man inte försöker! Det motsatta gäller också:
När Covid-pandemin härjade löstes mycket i rekordfart. Vaccin togs fram på mindre än ett års tid. Krisinsikt ledde till stora, snabba satsningar.
Ett rätt okontroversiellt påstående borde vara att klimatförändringarna på ett likande sätt är en kris, om än över längre tid än pandemin. Den som inte vill försöka nå ambitiösa klimatmål bör säga: Jag tycker inte att det är värt priset just nu.
Att i stället tala som om det inte finns några andra realistiska alternativ är något politiker och debattörer i regel gör när de inte vill kännas vid intressekonflikter eller moraliska vägval.
Det gäller även på andra områden.
Sverige måste ha minimal invandring, hörs lite varstans ifrån. Ingen vill sätta barn i fängelser, men på grund av kriminaliteten måste vi, anser regeringssidan. Enligt Svenska Dagbladets ledarsida finns ”ingen annan utväg” än att till och med låsa in 12-åringar eller yngre.
De förminskar det politiska svängrummet till någonstans mellan nöd och tvång.
Det här är fatalismens politik. Dess förespråkare förminskar det politiska svängrummet till någonstans mellan nöd och tvång, åtminstone i frågor de vill slippa motivera sina ståndpunkter i.
Man får ha åsikten att barnfängelser är bra, att gränsen ska vara stängd och att klimatmålen inte ska uppnås. Men man bör vara ärlig med att det är ett aktivt val man gör och att andra avvägningar är möjliga.
Fyra av tio ungdomar tror inte att politiker kan lösa de problem som finns i Sverige, allt fler misstror demokratin som system. Är det så underligt, när vissa aktivt försöker utmåla poltiken som impotent?
Läs mer:
Max Hjelm: Semmelbilden får mig att känna mig dum i huvudet
Max Hjelm: Ulf Kristerssons nya knep är ett genidrag
