”Mästaren och Margarita” var Bulgakovs storverk och troligen den mest lästa ryska 1900-talsromanen. Publicerad först på 1960-talet, mer än 25 år efter författarens död, blev den en kultbok i stora delar av världen. Den inspirerade Mick Jagger till ”Sympathy for the devil” och lästes av hela generationer i väst. I Ryssland är detta ett verk som i stort sett alla kan citera, vars karaktärer har blivit symboler för ont och gott, för medlöperi och moralisk resning.
Romanen är en blandning av fantasy och realism, av komedi och tragedi, av kärlekshistoria och politiskt drama. Den utspelar sig i 1930-talets Moskva men också i Jerusalem vid tiden för korsfästningen av Jesus. Verket kan också läsas som en svidande uppgörelse med Stalinerans förtryck.
Och i regissören Michael Lockshins filmversion (svensk biopremiär den 5 december) blir den en kanske ännu ilsknare attack mot den sena Putinerans åsiktsförtryck, angiveri och ideologiska likriktning. Regissören håller med, men menar att kritiken i filmen har fått en annan klangbotten efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.
Då var den redan färdigställd. När den väl visades på biograferna, efter långa byråkratiska fördröjningar, var det 2024 och kriget hade pågått i nästan två år.
– När vi började skriva på vårt manus 2020, och när vi började filma 2021, då var det ändå en annan värld. Ryssland var väldigt integrerat i västkultur. Netflix och Apple TV arbetade där, säger Michael Lockshin.
– Visst är det en politisk film. Men vi såg den mer som en varning om vart Putin skulle kunna föra landet. Vi kunde inte föreställa oss att vissa av scenerna i filmen faktiskt skulle bli verklighet.
Den 44-årige Lockshin är amerikan med ryska rötter. Han tillbringade en stor del av sin barndom och ungdom i Moskva och har sedan arbetat där i omgångar. Under arbetet med ”Mästaren och Margarita” insåg han att romanen behövde omarbetas rejält för att fungera som film. Tillsammans med medförfattaren Roman Kantor stuvade han om helt i romanens kronologi, tog bort och lade till karaktärer och hela scener.
Vissa av de nya scenerna är bland de hårdaste och tydligaste attackerna mot dagens Ryssland. Som den från en sovjetisk propagandateater, där skådespelarna tar sig in i ”vårt lands magnifika framtid” och hamnar just på året 2022. Eller den hejdlösa ideologiska rättegång där Stalintrogna kritiker på författarförbundet dömer ut Mästaren, det vill säga Bulgakov själv, för att ha försökt prångla ut en antisovjetisk pjäs.
– Ja, det finns en metanivå med de där kritikerna som Bulgakov skildrade. De kom från hans liv, och han drev med dem som en sorts hämnd, säger Lockshin.
Ironiskt nog blev reaktionerna på hans film nästan exakt likadana som i denna scen. När det stod klart att 2024 års största publiksuccé faktiskt var en Putinkritisk film vaknade krigshetsarna i ryska medier och Telegramkanaler.
Tv-profilen Vladimir Solovjov frågade sig hur Lockshin hade kunnat tillåtas att göra en film som denna och antydde att det var fråga om en utländsk ”specialoperation”. Regissören kallades ”russofob”, ”ukrainsk agent” och ”folkets fiende” i ryska duman. En ledamot krävde att en brottsutredning skulle inledas.
Den kände bloggaren Trofim Tatarenko vände sig mot Lockshins negativa porträtt av poliserna i NKVD, föregångaren till KGB och FSB, personer ”som i själva verket räddade landet från avskum som han”: ”Det fanns en tid då folk avrättades för russofobi, vilket var logiskt”.
– Jag vet inte om de där propagandisterna ens har sett filmen, säger Lockshin.
– Men jag kan undra om de inser att de låter nästan exakt som de karaktärer Bulgakov parodierade i sin roman.
Michael Lockshin lämnade Ryssland hösten 2021, kanske för sista gången. Han har tydligt fördömt det pågående kriget och står på Ukrainas sida. Efter krigsutbrottet har vissa skådespelare i ”Mästaren och Margarita” öppet deklarerat sitt stöd för Putins politik.
– Det intressanta är att de som har gått ut och stött kriget är de som spelar the bad guys i filmen, regimens medlöpare. Det känns som en ironi, säger han.
Medlöperiet gäller dock inte filmens båda titelroller som Mästaren (spelad av Jevgenij Tsyganov) och Margarita (Julia Snigir). Efter ett uttalande mot kriget i mars 2022 har de båda – ett par även i verkliga livet – legat lågt och inte uttalat sig alls.
– Det var ett tag då de såg ut att bli utfrysta. Nu finns ett slags kulturell censur där det räcker med att man håller tyst. Men det kan svänga när som helst.
Att ligga lågt och säga att man ”inte är intresserad av politik” har varit en vanlig överlevnadsstrategi för ryska kulturutövare de senaste åren. Detsamma gäller en stor del av medelklassen i en stad som Moskva, folk som egentligen borde veta vad som pågår.
Med den stora massan ute i landet är det annorlunda. Där går krigspropagandan ofta hem i stugorna.
– Jag tycker inte att den ryska regimen är särskilt smart generellt. Men när det gäller propaganda är den genial. Putin och hans KGB-vänner har förfinat detta under 15-20 år.
– Även om många inte tror på alla lögner så tänker de att alla andra länder också ljuger. Och alla tv-kanaler, alla poddar, alla bloggar kommer med olika versioner av den stora lögnen. De låter smarta i mångas öron.
Att hans film faktiskt gick upp på bio i Ryssland 2024 betraktar Lockshin som något av ett mirakel. Den hade fått delfinansiering av den statliga filmfonden och kanske gjorde det att ingen riktigt tänkte på att se den som samhällskritik, tror han.
– Jag var väldigt förvånad. Det tog oss mer än ett år att traggla oss igenom censuren, men i slutändan klipptes nästan ingenting bort. De ryska censurmyndigheterna är mycket kaotiska, åtminstone var de det 2024. Det var olika fraktioner som bekämpade varandra, säger Lockshin.
Precis som på Bulgakovs tid, kan man tillägga.
Mellan fem och sex miljoner ryssar har sett ”Mästaren och Margarita” på bio, och många fler online. Filmen har fått många priser, inklusive bästa film både från ryska filmkritiker och filmakademin, dock med villkoret att Lockshins namn inte fick nämnas av pristagarna.
Regissören har inte personligen kunnat ta del av reaktionerna i Ryssland. Men han säger att han har fått tusentals meddelanden, de flesta mycket positiva.
– Jag förstår att filmen har gjort ett stort intryck på många, inte minst krigsmotståndare. Folk skriver till mig att den var viktig för dem. Som en fläkt av hopp kanske.
Bulgakov kämpade mot Sovjetförtrycket under större delen av sin karriär. De sista 14 åren av sitt liv skrev han på ”Mästaren och Margarita”, strök, skrev om och strök igen med hoppet att romanen på något sätt skulle slinka igenom censuren.
Han skrev personliga brev till Stalin och bönade om tillstånd att få lämna landet. Det fick han inte. Och hans storverk kunde inte publiceras förrän på 1960-talet, efter Chrusjtjovs töväder.
Det var samtidigt en offentlig hemlighet att diktatorn själv alltid såg de pjäser Bulgakov skrev. Vilket kan ha räddat honom från ett värre öde.
I Lockshins film finns en blinkning till detta. En av de regimlojala författarna besöker Mästaren i fängelse, säger att han har stöd ”där uppe” – med ett pekfinger mot taket – och att han kan rädda sig om han gör avbön. Men Bulgakovs alter ego ger honom i princip fingret.
Jag frågar Michael Lockshin om han tror att Putin har sett hans film. Den var trots allt förra årets största succé i Ryssland.
– Jag vet inte. Putin är inte känd som en person som bryr sig om kultur och film. Inte som Stalin som såg filmer jämt och ständigt.
– Men folk högt upp i maktpyramiden har definitivt sett den. Den kampanj mot mig och filmen som utlöstes i tv och i duman kan bara ha beordrats från högsta ort.
