Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Donald Trump skrev på avtalet med Iran under en middag hos den franske presidenten Emmanuel Macron på slottet Versailles utanför Paris. Elaka tungor har redan liknat det vid ett annat avtal som slöts i Versailles, efter första världskrigets slut, mellan Tyskland och de allierade segrarmakterna Storbritannien, Frankrike och USA.
Den historiska analogin är inte menad som beröm, eftersom Tyskland tvingades att skriva på Versaillesavtalet i en av de mest berömda kapitulationerna i modern tid. Även Trump var nödgad till att avsluta kriget mot Iran. Han försvarade avtalet med att en fortsatt konflikt skulle kunna leda till en ekonomisk krasch och depression av det slag världen drabbades av 1929. Det är en kovändning mot vad Trump sade i början av kriget: Ett fredsavtal förutsätter Irans ”totala kapitulation”. De orden får han nu äta upp.
I den israeliska tidningen The Times of Israel kallas avtalet för ”en katastrofal kapitulation”. Och det kan så vara, men det drabbar inte i första hand USA, som visserligen förlorar inflytande i Mellanöstern. Den som drar en nitlott är Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som efter en rad misslyckade försök att få amerikanska presidenter att starta krig mot Iran till slut lyckades med Trump.
Men anfallskriget var inte i närheten av att eliminera det existentiella hot som Netanyahu anser att den islamistiska regimen i Teheran utgör. Tvärtom har regimen hamnat under kontroll av det hårdföra Islamiska revolutionsgardet (IRGC).
Det är inte förvånande att den islamiska republikens ledare har tagit ett segerskutt, efter att Trump signerade det ramavtal som ska öppna Hormuzsundet och lyfta alla sanktioner mot regimen i Teheran.
Trumpvänliga politiker och kommentatorer i USA har inte lyckats hålla tillbaka kritiken. Tidningen New York Post skriver att ”Trumps Iran-deal ger den islamiska republiken stora direkta vinster – men USA ingenting”. Den republikanska senatorn Bill Cassidy menar att ”Ronald Reagan roterar i sin grav. Irans nukleära ambitioner har inte tyglats, och de har lärt sig att ett hot mot Hormuzsundet fungerar”.
Det 14-punktsdokument som Trump och Irans president Masoud Pezeshkian undertecknat är inget fredsavtal, utan ett ”Memorandum of Understanding” (samförståndsavtal) som i första hand utsträcker dagens vapenvila. Det innehåller inga iranska eftergifter på de punkter som enligt Trump gjorde det nödvändigt att inleda anfallet. Där nämns inte med ett ord Irans ballistiska robotar, inte heller Irans stöd till terrorstämplade shiamuslimska grupper i Mellanöstern och naturligtvis talas det inte om någon regimförändring.
Formuleringen om kärnenergin – den svåraste frågan och själva grundargumentet för USA:s krig – skulle med god vilja kunna tolkas som att Iran har gett med sig. Det heter i avtalet: ”Iran upprepar att man aldrig kommer att producera kärnvapen”.
Men att Iran inte ska skaffa sig en atombomb har landets ledare sagt många gånger. Landets dåvarande högste ledare ayatolla Ali Khamenei utfärdade redan på 1990-talet en fatwa (religiöst dekret), som förbjöd landet att utveckla, lagra eller använda massförstörelsevapen.
”Under tiden ger ramavtalet Iran det mesta som regimen i Teheran har kunnat drömma om”
Nu ska ett slutligt avtal om det iranska kärnenergiprogrammet förhandlas fram på 60 dagar, det vill säga till mitten av augusti. Det förefaller svårt att uppnå, med tanke på att JCPOA, det tidigare avtalet om en begränsning av Irans nukleära kapacitet som Barack Obama slöt 2015, krävde flera år av överläggningar. Alla viktiga nukleära frågor är ännu obesvarade: Ska Iran få behålla något av sitt anrikade uran? Och ska man få fortsätta med anrikning för fredliga syften?
Under tiden ger ramavtalet Iran det mesta som regimen i Teheran har kunnat drömma om: USA lyfter blockaden mot iranska hamnar och Teheran får grönt ljus att exportera olja. Irans samtliga frysta tillgångar, som anses uppgå till uppemot 150 miljarder dollar, ska stegvis släppas fria. Iran välkomnas alltså tillbaka in i världsekonomin.
Dessutom ska de militära operationerna upphöra ”på alla fronter”, inklusive Libanon, vilket innebär ett stopp för Israels bombningar av Hizbollahs fästen i Beirut. Detta verkar dock inte Israel alls vara med på.
För några månader sedan hävdade Netanyahu att det amerikansk-israeliska kriget mot Iran skulle ”förändra Mellanösterns ansikte” till Israels fördel. Nu ser det snarare ut som om kriget har förändrat Mellanöstern till Irans fördel.
Men det kan samtidigt leda till att Trump kommer närmare sitt mål om att USA drar sig ur Mellanöstern.
Det formulerades tydligt i USA:s nationella säkerhetsstrategi från november 2025: ”Amerikas historiska skäl att fokusera på Mellanöstern kommer att avta”.
Läs mer om Iran och USA:
Trumps avtal kan bli ”sämre” än Obamas
