Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det har varit svårt att undgå att notera den närmast demonstrativa avsaknaden av en skarp reaktion från officiellt ryskt håll på att USA har störtat Venezuelas president. Den kanske mest dramatiska händelsen i världspolitiken på flera år har i stort sett mötts med tystnad, med undantag för att Moskva anklagade USA för att ha brutit mot ett annat lands suveränitet:
”Venezuela måste garanteras rätten att bestämma sitt eget öde utan någon destruktiv, särskilt militär, inblandning utifrån”, heter det i ett uttalande från det ryska utrikesministeriet.
Det måste ha låtit som ett elakt skämt i Ukraina, som sedan snart fyra år är utsatt för en ”destruktiv militär inblandning” – från Rysslands sida.
Putin själv har inte uttalat sig. Inte mycket har heller hörts från Kremls attackhundar. Annars brukar expresidenten Dmitrij Medvedev och propagandachefen Margarita Simonjan vara snabbt ute med hätska fördömanden.
Kanske är det så enkelt att det är alltför smärtsamt för Putin att förlora ansiktet
Varför denna lama reaktion? I teorin skulle ett skäl kunna vara att USA:s kommandoräd mot Maduro tog de ryska ledarna med total överraskning. Men det är inte så sannolikt. Det skulle förutsätta att ingen i Kreml har läst USA:s nya säkerhetsstrategi, där det tydligt framgår att Washington tar sig rätten att dominera den amerikanska kontinenten. Eller som det står svart på vitt: USA ska ”återställa amerikansk överlägsenhet på västra halvklotet och […] vår tillgång till viktiga geografiska områden i hela regionen”.
Om Putin inte har förstått det förut har den tidigare ”isolationisten” Trump på kort tid gått över till att bli ”interventionist”. Åtminstone är det vad som ska gälla i USA:s intressesfär, däremot i mindre grad i Europa och Mellanöstern.
Kanske är det så enkelt att det är alltför smärtsamt för Putin att förlora ansiktet. Den ryska säkerhetstjänsten, Putins skötebarn, framstår som hopplöst ineffektiv jämfört med den amerikanska. I Venezuela genomförde Trump på några timmar det som Putin efter fyra års anfallskrig inte har lyckats med i Ukraina: att likvidera landets folkvalde president.
För bara tre månader sedan slöts ett strategiskt partnerskapsavtal mellan Ryssland och Venezuela
Med början i februari 2022 gjordes flera försök att mörda Volodymyr Zelenskyj. Först ska Putin ha instruerat den tjetjenske despoten Ramzan Kadyrov att skicka ett mordkommando till Kiev. Därefter genomfördes ett antal resultatlösa attentatsförsök av legosoldater från Wagner och andra ryska privatarméer. Inget lyckades.
Ett större bakslag är att Ryssland förlorar ett viktigt brofäste i Sydamerika. I december 2018 landade två ryska strategiska bombplan av typen Tupolev-160 i Venezuela för att markera stöd för Venezuelas diktator. Säkerhetstjänsten FSB stationerade kommandosoldater i huvudstaden Caracas för att förstärka Maduros livvaktsstyrka. För bara tre månader sedan slöts ett strategiskt partnerskapsavtal mellan Ryssland och Venezuela.
Och i december 2025 förklarade Rysslands vice utrikesminister Sergej Rjabkov:
– I prövningens timme står vi skuldra vid skuldra med Caracas.
Natten till den 3 januari hjälpte inget av detta Maduro. Det blev en repris av att Moskva för ett drygt år sedan inte lyfte ett finger för att backa upp Syriens diktator Bashar al-Assad. Lika lite gjorde Putin någonting för att rädda Maduro. Det bör få andra smådiktatorer i det som kallas för den globala södern att tvivla på Rysslands förmåga att säkra deras överlevnad.
Ändå finns det ljuspunkter för Moskva, och även för Peking. Mellanöstern, och kanske ännu mer Europa, är nedprioriterade i Trumps nationella säkerhetsstrategi. Där heter det att ”Amerikas historiska skäl till att fokusera på Mellanöstern kommer att minska”. För Europas del är ett av USA:s mål ”strategisk stabilitet med Ryssland”.
Vad blir i så fall nästa ”deal”? Baltikum mot Kuba?
Det ger bränsle åt spekulationer om att Trump och Putin under sommarens toppmöte i Alaska gjorde upp om att USA och Ryssland ska låta varandra dominera sina respektive intressesfärer. Om Trump får fria händer på den amerikanska kontinenten plus Grönland får Putin i gengäld fria händer i sitt ”nära utland”.
Men redan 2019 sade Fiona Hill, som just lämnat en hög rådgivarpost i den första Trumpadministrationen, i ett kongressförhör att eftersom USA är så oroligt över Monroedoktrinen och sin egen bakgård, och Ryssland över utvecklingen på sin bakgård, som i Ukraina, kan det ha funnits en ”deal” i görningen. Enligt Fiona Hill var formeln från Putins sida: ”Håll er utanför Ukraina och vi kommer att ompröva var vi står med Venezuela.”
Det kan förklara varför Trump så konsekvent pressar Ukraina till eftergifter som i praktiken betyder kapitulation för Ryssland. Och varför Putin inte gjorde någonting för att undsätta Maduro.
Vad blir i så fall nästa ”deal”? Baltikum mot Kuba? Grönland mot Kazakstan?















