Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Kapitelbok
Moa Backe Åstot
”Det är om dig jag skriver”
Rabén & Sjögren, från 12 år
Utgångspunkten för Moa Backe Åstots ”Det är om dig jag skriver” känns igen. Berättarjaget är en begåvad nörd, som spelar piano, skriver och är kolossalt förälskad i en av skolans mest populära elever. Mot alla odds börjar de två ungdomarna närma sig varandra. Vad som händer sen kan alla som läst högstadieromantik förut gissa sig till.
Formmässigt skiljer sig emellertid Backe Åstots roman från mängden. För det första är berättarperspektivet i romanen ovanligt. Den är nämligen skriven i andra person. Berättarjaget vänder sig till ett du, och jag som läser görs därmed indirekt till huvudperson. Det skapar en stark känsla av intimitet och bitvis känns det som att jag läser någons hemliga kärleksbrev. Att ingen av huvudpersonerna könas bidrar till känslan av intimitet. Jag kan skriva in mig själv i berättelsen.
Romanen är därtill skriven som en lång, orimmad dikt. Berättandet är minimalistiskt och effektivt. Korta rader skildrar vardagen i skolans korridorer, klassrummets cementerade hierarki, talande blickar och händer som snuddar vid varandra. Det är ett modigt grepp, särskilt om man som Backe Åstot är hyllad för sina komplexa miljöer och originella karaktärer. I prisbelönta debuten ”Himlabrand” (2021) skildras samisk kultur, nedärvda trauman och homosexualitet. I den andra romanen ”Fjärilshjärta” (2023) återvänder hon till Norrbotten och skildrar en flickas försök att lära sig den luesamiska som föräldrarna glömt. ”Det är om dig jag skriver” är berövad all rekvisita, lokalfärg och detaljrikedom. Frågan är om det är bra? Vad tillför den oväntade formen?
Som poesi betraktad är texten ojämn. Vissa rader bär på en skönhet som lämnar spår, andra känns torftigt banala. Samtidigt ger berättelsen mersmak. Jag blir sugen på att läsa den om och om igen för att hitta allt som gömts mellan raderna. Som kärlekshistoria för en högstadiepublik är den läslusten guld värd. För den publiken är säkert bristen på identitetsmarkörer också något högst positivt. Det är mycket möjligt att ”Det är om dig jag skriver” är den perfekta klassrumstexten, lättillgänglig, engagerande och identifikationsfrämjande.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
