I början av millennieskiftet ägnade konstnären Teymor Zarré otaliga timmar åt att med millimeterprecision skära ut geometriska former av antikglas. Bit för bit fogade han samman dem till hypnotiska mönster, enligt den tusenåriga iranska traditionen aine kari, en teknik han tog med sig när han flyttade till Sverige från Iran efter revolutionen på 1980-talet.
När verket stod klart hade han sammanfogat tusentals glasbitar till en tre meter hög och fem meter bred paviljong, döpt till ”Glasrummets gåta”. För beställning och produktionskostnader stod Västerås konstmuseum, där konstverket ställdes ut i januari 2002.
– Idén kom från min barndom när jag var hos min lärare i Iran. Han hade varje månad kontakt med olika musiker, författare och konstnärer. Jag hade en fantasi om att skapa ett rum dit olika kulturarbetare kan komma för att skapa tillsammans, säger Teymor Zarré.
Efter utställningen vandrade verket runt: först magasinerades det, sedan lånades det ut till Kulturhuset i Stockholm och Botaniska trädgården i Uppsala. Därefter fick det en tillfällig plats på Konserthuset i Västerås, innan det slutligen fann sin hemvist på musikavdelningen i stadens stadsbibliotek. Där har det tronat i nästan 20 år.
Tills nu.
– Ett femton kvadratmeter stort offentligt konstverk har rivits och slängts. Det känns som ett straff, säger Teymor Zarré.
Den 19 januari får Teymor Zarré ett samtal från konstmuseets chef Nina Eklöf. Hon berättar att stadsbiblioteket ska renovera och att konstverket måste bort. Därför har museet beslutat att verket ska kastas.
En dryg vecka senare är det borta.
Nu har Teymor Zarré anmält Västerås stad till Justitieombudsmannen (JO). I anmälan menar han att Västerås brustit i sin hantering av ärendet och att det saknas ett tydligt avtal som visar att museet äger verket.
Enligt både museilagen och den internationella museiföreningen ICOM:s etiska regler ska en museisamling ständigt utvecklas, vilket gör att ett museum har rätt att avyttra ett konstverk. Det förutsätter dock att museet verkligen äger verket, något som ska styrkas av en grundlig utredning om tveksamheter råder.
Det finns inget traditionellt köpavtal mellan konstmuseet och Zarré. Däremot finns ett utställningsavtal från 2001, där det står att verket, efter utställningen, ska ingå i museets samling. I de avtal som undertecknats vid utlåning av verket framgår också att det tillhör Västerås stad.
– Han har skrivit under att vi äger verket. Det är mycket tydligt i det kontraktet att det ska ingå i Västerås stads konstsamling. Han har själv begärt ut att få låna verket av oss, vilket styrker att det är vi som äger det, säger Nina Eklöf, chef på Västerås konstmuseum.
Enligt Katarina Renman Claesson, förbundsjurist på Konstnärernas riksorganisation (KRO), är ett utställningsavtal inte samma sak som ett juridiskt bindande köpeavtal, som behövs för att säkert styrka äganderätten.
– Det förekommer att man först ställer ut ett konstverk och sedan väljer att köpa in det från den utställande konstnären, men det är två olika processer med olika praxis. Det ena är en utställning, det andra inköp av konst. Att bli betald för en utställning innebär inte automatiskt att det går över till en ersättning för ett inköp, säger hon.
Det finns heller inget diariefört beslut som visar att museet har köpt in verket, och det fick ett inventarienummer först 2020, 18 år efter att det först ställdes ut.
När Teymor Zarré fick reda på att ”Glasrummets gåta” skulle slängas tog han direkt kontakt med Uppsala kommun för att se om de var intresserade av verket. Men enligt Västerås stads praxis vad gäller museets samlingar får verk, som de själva äger, varken säljas eller doneras. Zarré fick heller inte själv ta tillbaka konstverket.
Verket är redan slängt, varför vill du ändå JO-anmäla?
– Jag önskar att JO prövar om allt har gått rätt till när det gäller kommunen och museets hantering av mitt konstverk. Konstnärer ska inte behandlas på det här sättet. Personligen vill jag få klarhet och förstå vad som eventuellt är felaktigt, säger han.
Enligt konstmuseet visar utställningsavtalet att de äger verket, vad tänker du om det?
– Utställningsavtalet är inget köpeavtal, säger han och hänvisar till KRO:s jurist.
Museichef Nina Eklöf känner sig ”extremt trygg” med att museet, liksom kommunen, har hanterat ärendet korrekt enligt den förvaltningsplan och lagstiftning som finns.
– Han får självklart JO-anmäla, och vi får titta på det tillsammans med våra jurister om JO väljer att ta vidare ärendet.
Hon pekar också på att det då, för 25 år sedan när verket beställdes, fanns andra riktlinjer och annan lagstiftning än i dag.
– Han var anställd för att göra verket åt oss, vilket gör att vi äger verket efter utställningsperioden. Det här var inte inköp av konst, därför har ett köp inte diarieförts. Det var en utställning som skulle produceras åt oss och då är det ett utställningskontrakt som säger att vi äger verket, säger Nina Eklöf.
– Jag förstår att han tycker det är tråkigt. Vi kommer aldrig att kunna mötas i den här frågan. Jag kan bara vara tydlig med att vi har följt de regler vi måste följa.
För Teymor Zarré är det en stor sorg att verket inte längre finns.
– Det känns kränkande, som att de helt struntar i konstnären och hans verk, säger han.
