Bryan Johnson, 48 år gammal och god för hundratals miljoner, låter pumpa in sin tonårige sons blodplasma i sina egna ådror. Han äter exakt 2 250 veganska kalorier om dagen, sväljer dussintals kosttillskott och ägnar tjugo miljoner kronor årligen åt vad han kallar ”Project blueprint” – biohackning för att göra sin kropp yngre. I en annan era hade en man med Johnsons förmögenhet kanske byggt ett konserthus eller grundat ett universitet. I stället kämpar han mot det enda han inte kan köpa sig fri från: tiden.
Han är inte ensam. Elon Musk, en av världens rikaste män, tillbringar sina dagar med att försöka övertyga anonyma extremister på internet om att han är bäst på datorspel. Politiker styr genom memer och virala öknamn. Tioåringar köar på Sephora för retinolkrämer till hud som aldrig ens föreställt sig en rynka. Tonårskillar vill bli daytraders. Medelålders människor är storkonsumenter av Labubus, Disney-prylar och Lego.
Något har brustit i vår förmåga att växa upp. Eller, kanske: något har brustit i vår förmåga att släppa taget.
När fotografen Christopher Andersons osmickrande porträtt av Trumps innersta krets träffade internet som ett höghastighetståg i slutet av förra året var det framför allt närbilderna på Vita Husets pressekreterare, 28-åriga Karoline Leavitt, som väckte starka känslor. Kommentarerna förfasades över stickmärkena från hennes läppinjektioner, man rynkade på näsan åt de tunna linjer och den textur som framhävdes av hennes tjocka lager smink.
Att kvinnor straffas för synligt åldrande är så klart inget nytt. Mer intressant var reaktionen: trådarna där hundratals postare la upp selfies som motattack. Foton tagna i smickrande ljus, ibland med filter som suddade ut hud och konturer. Helt vanliga bilder på medelålders kvinnor, som alla envist hävdade att de ständigt misstogs för 20-åringar.
Huruvida, och i så fall varför, millennials ser yngre ut än de faktiskt är har debatterats flitigt framför allt på Tiktok de senaste åren. Teorierna har sträckt sig mellan tillgången på solkräm, fillers och botox, färre luftföroreningar, till mindre rökning och mer vattendrickande, och en fråga om enkel stajlning. Oavsett sanningshalt har debatten i sig skänkt medelålders människor online ett nytt personlighetsdrag: att vägra att åldras. Ibland tar det sig uttryck genom selfier och videor, självbelåtet bildtextade för att avslöja subjektets ålder ungefär som en magiker avslöjar att inget finns i hans höga hatt: ”Trettioåtta, fyrtioett, det kunde du inte tro, va?”
Det hade varit lätt att avfärda som ännu ett utfall av det diffusa ”millennial cringe” – ett begrepp som hemsöker den generation som var de första coola kidsen på nätet, men som nu, enligt internet självt, varken är coola eller kids. Läst som ett symptom på något större blir det i stället ett av många uttryck för svårigheten med att existera i en värld där åldrande ses som ett uttryck för bristande självkontroll.
Hela strukturen för hur alla upplever och interagerar med omvärlden har blivit infantil
Till skillnad från tidigare generationer växer vi upp jämsides en högupplöst dokumentation av historien. Appars minnesfunktioner levererar, regelbundet och med algoritmisk självklarhet, bilder och vardagsinlägg från vårt eget förflutna, och återkommande trender i sociala medier uppmanar till saker som att posta bilder på hur du såg ut för tio år sedan och i dag. Men det är vanskligt att ställa nuet mot ett förflutet som redan har filtrerats, beskurits och förbättrats av minnet och tekniken.
Det skapar en märklig form av temporal dysfori. Åldrande blir inte längre en framåtrörelse utan en tävling där motståndaren är du själv vid tjugofem, fryst i digital bärnsten, för evigt ung och för evigt överlägsen. Du blir ombedd att vinna över ditt eget spöke.
Men det handlar inte bara om fåfänga eller de stenrikas excentriciteter; det finns strukturella skäl till varför hela generationer verkar ha fastnat i limbo. Vi lever i en ekonomi där det som tidigare brukade utgöra basen för våra vuxenpoäng – bostadsägande, stabil karriär, självskriven auktoritet baserad på erfarenhet – har blivit svåra eller omöjliga att säkra. För en arbetsmarknad som kräver omedelbara resultat och ständig omställning signalerar ett ungt utseende energi och formbarhet. Att se ut som fyrtio är att se trött ut. Att vara trött är att vara förbrukad, omöjlig att sälja.
Om du inte kan äga ett hus eller en trea i innerstan kan du åtminstone äga din kollagenproduktion. Om du inte erbjuds makt över din tillvaro återstår självironin – ”adulting” som verb, snarare än det permanenta vuxentillstånd som du en gång föreställde dig men som känns långt utom räckhåll.
Nostalgi blir då inte bara sentimentalitet utan en sorts eskapism. Du kan inte, ens om du är en av världens rikaste, bli arton år gammal igen. Du kan inte retroaktivt säkra en stabil start på karriären eller kliva in på en bostadsmarknad du redan missat. Subkulturen ”Disney adults” (fullvuxna människor besatta av allt som har med Disneyverk att göra), mängder av nyproducerat och svindyrt Lego avsett för vuxna, vår besatthet av reboots – allt pekar mot samma längtan efter en tid när världen kändes enklare, för att du var ett korkat barn som inte förstod hur saker fungerade eller vad som skulle tas ifrån dig.
Problemet är att när tillräckligt många fastnar i detta tillstånd kollapsar själva ramverket. ”Alla är tolvåringar”-teorin – myntad av Blueskyanvändaren @veryimportant.lawyer – sätter ord på känslan av att vi befinner oss i en tidsålder präglad av kollektiv regression. Det handlar inte bara om att vi tar på oss pyjamasbyxor och konsumerar superhjältefilmer med en entusiasm tidigare förbehållen sommarlovsmorgnar framför tv:n, utan om att hela strukturen för hur alla upplever och interagerar med omvärlden har blivit infantil.
Trump-administrationen – med sin skolgårdslogik, kaotiska mobbarenergi och memer som statsskick – markerar kanske den första fullt utvecklade post-vuxna presidentperioden. Den som visade att själva ämbetets tyngd kunde ersättas av barnslig reaktivitet och att politik kunde reduceras till räckviddsmaximering och clapbacks, verbala käftsmällar. Att inget längre behöver tas på allvar. Och när de vuxna i rummet själva börjar skrika som tolvåringar, bidrar de till att erodera tron på att det alls finns en ordning att växa upp i.
Onlinekulturen är, om inte orsaken till allt detta, åtminstone ett tydligt studieobjekt. Den belönar det omedelbara, hyperboliska och reaktiva. Det barnsliga. Vi kommunicerar genom emojier, giffar och reaktionsbilder med överdrivna ansiktsuttryck. Vi himlar med ögonen och gömmer oss bakom ”nothing ever happens”-memer, ett bildmakro som används för att avfärda dramatiska världshändelser som riggade eller betydelselösa.
Det fungerar som en cynisk sköld mot vetskapen om att vi berövats förmågan att föreställa oss en framtid som inte ser ut exakt som det förflutna – samtidigt som det förflutna reducerats till ett lager av nostalgi redo för reboots eller propaganda.
I mitten av 1980-talet kunde tv-serier som ”The golden girls” (med det mycket bättre svenska namnet ”Pantertanter”) skildra kvinnor i femtioårsåldern som socialt färdiga med ungdomens tävlingsmoment, som blivit utbytta mot auktoritet och ett frikort från den ständiga utvärderingen. Åldern kom med en uniform: axelvaddar, korta lockpermanenter och nylonstrumpor.
Möjligen är det så enkelt som att vi inte ännu identifierat hur markörerna skulle se ut i dag, när vi varken har trygga pensioner eller axelvaddar. Kanske har varje generation känt att de driver vind för våg, oförmögna att vara vuxna på rätt sätt, och skillnaden är att vi gjort vår osäkerhet synlig. Gjort den till content.
Men även om det är sant – även om vår bild av vuxenhet bara är föråldrad, designad av kostymörer på 80-talet – finns det något mörkt i hur vi vägrar att åldras. För det är i långa loppet en vägran att lämna plats. Bryan Johnson går från excentrisk hälsokur till att bokstavligt talat suga livet ur kommande generationer. Musks besatthet vid att imponera på internetfrämlingar är inte bara patetisk, utan direkt bidragande till krafter som vill nedmontera den demokrati yngre generationer knappt haft en chans att uppleva.
Den politiska makten hamstras av sjuttioåringar som fortfarande talar som om de vore rebeller
När de som borde lämna över facklan vägrar släppa taget, sluter sig systemet. Karriärvägar som borde stå öppna för nya förmågor hålls stängda av dem som vägrar – eller inte har råd – att gå i pension. Bostäder som borde vara i omlopp hålls kvar av dem som redan äger tio fastigheter. Den politiska makten hamstras av sjuttioåringar som fortfarande talar som om de vore rebeller, trots att de numera är själva etablissemanget.
Infantiliseringen tycks växa fram i tomrummet mellan det döda gamla vuxenlivet och det omformade nya. Det är mer en fråga om symptom än om orsak. När inget vet vad det innebär att växa upp, när inga markörer längre kvarstår, finns heller inget som riktigt pressar oss vidare.
Och så länge facklan aldrig överlämnas, så länge de som sitter på makten fortfarande beter sig som tolvåringar i stället för att säkra andras materiella vuxenutrymme, förblir frågan obesvarad.
Och huden förblir slät.
Och blodplasman fortsätter att flöda.
Och algoritmen fortsätter att visa dig som du var vid tjugofem.
Läs fler texter av Mya Åhbeck Öhrman, till exempel Så sprids ätstört innehåll i sociala medier och Hur ska vi förstå terror i hjärnrötans tid?
