När Quentin Tarantino säger ”action” är hela Hollywood på tårna

Ryktet går i Hollywood: Quentin Tarantino ska göra sin nionde film. Den ska visst handla om filmindustrin och utspela sig i Los Angeles. 1969. Samma år som Manson-morden …

Rekvisitörer, statister, filmstjärnor, fotografer, grafiker, kostymörer, sminkörer, producenter: alla rensar kalendrarna, ställer in möten, hoppar på flyg och bussar och tar sig till Hollywood i blindo: Det spelar ingen roll om de så bara ska få stå i ett hörn av en bild, eller råkar äga en gammal tidning eller ett skärpbälte som regissören behöver. Det spelar inte ens någon roll om man riskerar miljontals dollar på ett bräde och sänker Sony Pictures. När Quentin säger ”Action!” börjar hela staden myllra av liv.

Det är i alla fall den bild som målas upp i Jay Glennies maffiga lunta ”The making of Quentin Tarantino’s ’Once upon a time in Hollywood’” – 488 sidor av läckra bilder och långa intervjuer med allt från Al Pacino till en ledsen rekvisitör som inte lyckats med inredningen av Brad Pitts husvagn.

Efter två års arbete med en enorm ensemble och extrema scenografiska utmaningar har ingen ett ont ord att säga om regissören. Glennie verkar själv ha ryckts med i yran – han planerar att göra lika stora mastodontverk om var och en av Tarantinos andra åtta långfilmer, ”Bokhyllor kommer rasa ner från väggarna!” deklarerade han nyligen lyckligt i en intervju.

Nu är det dokumenterat svårt att bemöta kultregissörens berömda ångloks-entusiasm med annat än hänförelse. Och att dessutom få göra en film om Hollywood, i det Hollywood som alla har övergett, blev nästan en rituell handling. Som en gemensamt utförd konstgjord andning på en älskad myt.

Hade de drabbats av en masspsykos? Skulle filmen ens fungera?

Vid premiären i Cannes 2019 svindlar det till för Tom Rothman, vd för Sony Pictures. Han som gett grönt ljus åt filmen innan det fanns några skådespelare knutna till den och trots att vem som helst kunde se att den skulle bli svindyr.

Visste den extatiska publiken, som samlats för att se Tarantino, Brad Pitt, Leonardo DiCaprio och Margot Robbie kliva ut på röda mattan, att filmen var en nästan tre timmar lång vindlande historia om en avdankad västernskådespelare och hans åldrande stuntman? ”Once upon a time … in Hollywood” var inte den koncentrerade adrenalinkick de var vana vid. Det var något annat. Och vackrare.

Historien om filmen börjar tolv år tidigare, under inspelningen av ”Death proof”, när Kurt Russell ber Tarantino att han ska få använda sin ”egen” stuntman för en dag. ”Kan vi ge honom en dags jobb? Jag vill gärna göra honom en tjänst.” En scen som återkommer nästan ordagrant, men med roliga tillägg, i den färdiga filmen.

Det var en ”speciell vibe” runt den där mannen, berättar Tarantino. ”Han jobbade inte för mig – han jobbade för Kurt. Om Kurt var nöjd var han nöjd.” Mellan tagningarna satt de i var sin regissörsstol och snackade skit, identiskt klädda i svarta jeans och billiga turkossmycken och Tarantino tänkte att: ”Oh man … Varför har ingen tänkt på det här förut?”

Så fort han var klar med filmen tog han fram sina sedvanliga röda och svarta tuschpennor och började skriva: ”Det var aldrig meningen att bli min nästa film. Jag skrev bara för att se vad som hände. Jag hade ingen story. Jag ville bara försöka fatta vem den här snubben var …”

Elva år och tre andra filmer senare (”Inglorious basterds”, ”Django unchained” och ”The hateful eight”) kliver en osannolik samling stjärnor in på produktionens högkvarter, förlagt till Saul Bass gamla ateljéer på Sunset Boulevard. Det är dags för kollationering och åttaåriga Julia Butters är den enda som inte blir omtöcknad av stjärnglansen kring bordet eller förstår vilken udda blandning Tarantino har dragit ihop. Från Al Pacino till Burt Reynolds, från Brad Pitt och Dakota Fanning till ”Luke fucking Perry” (Tarantinos ord).

Dessutom en färsk omgång relativt nybakade skådisar som ännu inte vet att de är morgondagens stjärnor: Austin Butler, Mikey Madison, Margaret Qualley, Maya Hawk och Sydney Sweeney, alla ovanligt oborstade och två av dem med smutsiga, bara fötter. Det är de som ska spela Mansonfamiljen.

Det fina med boken är att Glennie ger lika mycket utrymme åt förarbetet som Tarantino. Åt manusdiskussioner och finansiering, åt jakten på rätt tekopp och rätt typsnitt på neonskyltar, hundmatsburkar och cigarettpaket. Man får reda på varför kostymören valde att sätta på ”den oförstörbare” Cliff Booth ett par mjuka mockasiner och hur Dakota Fanning lärt sig att inte blinka.

En efter en har utvalda skådespelare fått komma och läsa den enda existerande kopian av manuset. Ofta i något av de överbelamrade rummen i regissörens egen villa, eller vid poolen. Men bara några få utvalda har fått veta hur det slutar.

Frågan vibrerar i luften. Alla har läst hur Sharon Tate och Roman Polanski kör upp till sitt hus på Cielo Drive. Men hur långt kommer han att gå? Tarantino är känd för sitt grafiska, brutala, och svarthumoristiska våld, men det här är ju en verklig tragedi. Vet han var gränsen går?

Han tvekade länge själv, berättar han. Trots att han tidigt visste att han skulle dikta ett eget slut, som han gjort med andra ”historiska” filmer. Det skulle ändå krävas omfattande research, och ville han över huvud taget ha Manson i huvudet?

”Jag var väldigt nära att ge upp filmen helt och hållet för jag visste inte om jag ville vistas i den världen. Jag förstod också att det kunde uppfattas som smaklöst. Eller opportunistiskt. Jag visste att jag skulle behöva förtjäna min rätt till den berättelsen”, säger Tarantino i boken.

Men ju mer han hörde och läste om Sharon Tate, desto säkrare blev han på att hon behövde få existera på egna villkor och inte alltid förknippas med sin fasansfulla död och sin man. Eli Roth, en nära vän och tidig läsare av hela manuset (det var bara en handfull förunnat) läste slutet med stigande puls. ”Han gav Sharon Tate liv! Evigt liv! Oh my God, det var genialiskt!”

Glennie har tidigare skrivit liknande, omfattande verk om bland annat Michael Ciminos ”Deer Hunter”, Martin Scorseses ”Taxi Driver” och Nicolas Roegs ”Performance” – och det verkar först lite tidigt att skriva in ”Once upon a time … in Hollywood” i filmhistorien. Det var inte länge sedan den visades på biografer, den strömmas flitigt och bilder ur den flyter fortfarande omkring på nätet. För några år sedan kom den dessutom ut som roman. Och under 2026 är det premiär för David Finchers Netflixfilm ”The adventures of Cliff Booth” som följer den tidigare stuntmannen i hans nya roll som fixare i Hollywood.

Och ja, tidsresan uteblir i Glennies bok och intervjuerna är lite för färska, oredigerade och repetitiva – för många varianter av ”Oh my god what a genius he is” får skådespelarna att verka dummare än de är.

Å andra sidan får man bra inblick i hur det står till i branschen i dag. Just för att Tarantino envisas med att göra film på det gamla viset och har inflytande nog att få igenom det. Hans kärlek till det analoga och taktila smittar av sig på alla inblandade. Manus existerar bara i papperskopior. Foton får aldrig visas på en telefon eller dator. Det talas mycket om hur många ringar rekvisitörens pärmar har och om hur inspelning utan monitor får alla att koncentrera sig mer på vad som sker på set.

”Jag vägrar att låta dem stå framför en greenscreen”, säger Tarantino varpå åtta kvarter av Hollywood Boulevard stängs av och rekonstrueras i detalj; hus för hus, skylt för skylt, lampa för lampa. Allt för att Cliff och Rick ska kunna köra gatan fram och babbla om sin dalande karriär. Eller för att Sharon ska kunna stå mitt framför Beverly Theatre och beundra sitt namn på ljusskylten.

När Tarantino ville bygga upp en hel utomhusbiograf bara för att Cliffs husvagn stod parkerad bakom den i en enda scen, lyckades de övertala honom att filma en modell. Men för det mesta levererar de vad han ber om och på något sätt får Tarantino nästan alltid till det omöjliga. Hans trogna regiassistent Paul Clark förklarar fenomenet med att ”Gud är ett Tarantino-fan”.

Efter att ha läst boken går mättnadskänslan över i mersmak: Den långa bortklippta halvan av scenen mellan Al Pacino och Leonardo DiCaprio på restauranten, när ska man få se den? Varför fick inte Damien Lewis gestaltning av Steve McQueen mer utrymme?

Var det bra eller dåligt att DiCaprio övertalade regissören att skriva in en kris mitt i inspelningen av västernfilmen? Jag vill se båda varianterna. Fler och längre versioner.

Hur gör han för att om och om igen väcka den där aptiten? Det finns en renhet över Tarantinos filmproduktion som bara kan jämföras med … Coca-Cola. Den smakar alltid likadant, men det är en unik smak och då och då måste man bara ha den.

Brad Pitt, som kammade hem en Oscar för sin roll som Cliff Booth, ger kanske den enklaste förklaringen till varför ingen kan avstå från att spela i en Tarantinofilm:

– Allt handlar om dialogen den mannen skriver. Du vet de där sakerna man önskar att man hade sagt i en diskussion, men inte kommer på förrän man kommer hem och liksom ”fuck, varför sa jag inte så?” Sån är varenda rad man får av Quentin.

Läs mer:

”Once upon a time in Hollywood” är Tarantinos vackraste film

1969 – året som fick filmvärlden att skaka från Hollywood till Cannes