Från Hollywood till Instagram och Tiktok återkommer samma estetiska grammatik: släthet, symmetri, den orörliga ungdomen. Det är inte bara ideal som reproduceras, utan ansikten. Filosofen Heather Widdows menar att skönheten inte längre främst är en fråga om smak. ”Skönhet är en moralisk plikt”, skriver hon lapidariskt. Den som avstår från att arbeta på sitt utseende riskerar att framstå som någon som försummat en plikt.
Under lång tid hörde utseendet till sådant man tog emot snarare än skapade. I dag behandlas det allt oftare som ett första utkast – något provisoriskt, öppet för revision. Då blir varje asymmetri, varje ålderstecken och varje avvikelse till ett problem som kräver åtgärd, och individen börjar alltmer leva för en framtida version av sig själv: smalare, slätare, vackrare, mer fulländad – ett ideal som ständigt förskjuts. Kroppen ska korrigeras, ansas, trimmas, tuktas och administreras. Arbetet tar aldrig slut.
För att förstå vad som går förlorat när vi blandar samman skönhet och optimering behöver vi återvända till en lång filosofisk tradition
Vi har börjat förväxla skönhet med optimering. Optimeringen är alltid instrumentell; den syftar till något bortom sig själv: högre status, större synlighet, fler möjligheter. Skönheten tycks däremot ofta ha ett immanent värde. Vi stannar inför en oväntat vacker formulering, en perfekt slagen serve eller solljuset som silar genom lövverket; i inget av fallen frågar vi först vad det är till för. Ofta förmår skönheten dra människan ut ur sig själv och rikta hennes blick mot världen. Många av skönhetens starkaste erfarenheter är dagsländelika: de låter sig inte bevaras, bara erfaras. Problemet är kanske inte att vi dyrkar det sköna för mycket, utan att vi har förlorat känslan för vad det är – vi har förälskat oss i bilden av skönheten, inte i skönheten själv.
För att förstå vad som går förlorat när vi blandar samman skönhet och optimering behöver vi återvända till en lång filosofisk tradition. I Platons, Simone Weils och Iris Murdochs tänkande är skönheten något vi upptäcker snarare än skapar. Vi möter den i en melodi, ett landskap eller en annan människas ansikte, men skönheten pekar alltid bortom det enskilda tinget. Det sköna fångar inte bara vår uppmärksamhet – det omorienterar den. Skönheten är i denna mening mindre ett föremål än en kallelse; den manar inte till bemästrande utan till uppmärksamhet. En sådan förståelse av skönheten skaver mot en samtid där också vi blivit våra egna förbättringsprojekt.
När skönheten förväxlas med det felfria förändras också vårt förhållande till det fula. Det som avviker från idealet framstår som ett tillkortakommande snarare än som ett uttryck för individualitet eller ett spår av ett levt liv. Umberto Ecos ”Om fulhet” påminner om att fulheten historiskt aldrig bara förståtts som frånvaro av skönhet. Tvärtom har det fula ofta fungerat som bärare av sådant som den harmoniska skönheten haft svårt att rymma: kroppslighet, lidelse och konflikt. Vår tids estetiska problem är därför kanske inte att det fula finns kvar, utan att utrymmet för avvikelse blir allt mindre. Bort sorteras varje drag som bryter mot idealets form.
Moshtari Hilal går ännu längre och frågar om det som kallas fult ibland just är det som undandrar sig normens krav på perfektion. Här blir fulheten ett genmäle mot perfektionens dogm. Detta ligger nära det som Giorgio Agamben kallar singularitet: ett värde som inte behöver rättfärdigas, optimeras eller förbättras.
Om det fula inte bara är frånvaro av skönhet blir det också möjligt att se att skönhet och perfektion inte är synonymt. Ingenstans blir denna konflikt mellan singularitet och skönhetsideal tydligare än i ansiktet. Då framträder frågan om vad ett ansikte över huvud taget är. I debatten om botox, fillers och kirurgi förblir just denna fråga märkligt frånvarande. Ett ansikte är inte i första hand en bildyta, än mindre något skapat för kameran. Det är platsen där vi träder fram för varandra.
Ansiktet har gradvis börjat formas för att framträda i bilder snarare än för att möta en annan människas blick
Vad händer då när ansiktet alltmer börjar formas för kameran? I en artikel i Svenska Dagbladet (12/5) beskriver Joanna Górecka ett nytt skönhetsideal i Hollywood där kindernas mjukhet allt oftare offras för skarpare, mer insjunkna drag. Men det mest anslående är inte själva ingreppen, utan motiveringen – ”Kameran ville ha konturer.” I den formuleringen blir en latent kulturell logik synlig: ansiktet har gradvis börjat formas för att framträda i bilder snarare än för att möta en annan människas blick.
Den antika myten om Narkissos framstår därför fortfarande som kusligt samtida. Skönheten är värdefull därför att den kan vända vår blick bort från oss själva och tillbaka mot världen. För Narkissos sker det motsatta: han överger världen för en bild, och när andra till slut söker honom finns ingen kropp kvar – bara en saffransgul blomma. Bilden blir hans värld, och världen går förlorad.
Men vår tids bildkultur låter inte bara bilden träda i världens ställe; den gör också bilderna alltmer utbytbara. Walter Benjamin beskrev hur den tekniska reproduktionen gradvis upplöser det han kallade verkets aura: dess oersättliga närvaro här och nu. Även ansiktet tycks ha förlorat något av sin aura. Ju mer ansikten formas för att cirkulera som bilder, desto mer nivelleras det som tidigare gjorde dem oersättliga: en singularitet som inte kan massproduceras. När ansiktet alltmer formas för sin reproduktion riskerar det att förlora sitt telos. Det finns inte längre till för relationen med andra människor, utan för sin egen avbild.
I ”Templet med den gyllene paviljongen” driver Yukio Mishima skönhetsidealets logik till sin yttersta konsekvens
Filosofen Byung-Chul Han beskriver hur samtiden alltmer organiseras kring transparens, friktionsfrihet och omedelbar tillgänglighet. Det som är svårt, motsträvigt eller mångtydigt uppfattas som ett problem som bör undanröjas. Vår tid premierar det som låter sig avkodas direkt. Vi tycks alltmer dras till det som ger upp sin mening vid första anblicken. Men ansiktet kräver något mer av oss. Ett ansikte är inte bara något vi ser; det är något vi möter.
I ”Templet med den gyllene paviljongen” driver Yukio Mishima skönhetsidealets logik till sin yttersta konsekvens. Romanen kretsar kring en ung man som blir besatt av det buddhistiska templet Kinkaku-ji i Kyoto. Ju mer han betraktar templet, desto mer ordnar dess skönhet hela hans värld. Templet framträder inte bara som ett vackert objekt, utan som något absolut: fulländat, ouppnåeligt, nästan övernaturligt. Sakta går det upp för honom att medan han själv åldras och förgår tycks templets skönhet stå utanför tiden. I dess skugga framstår hans egen förgänglighet som outhärdlig. Han börjar fantisera om en gemensam undergång med templet. Till slut återstår för honom bara en möjlighet – att förstöra det.
Huvudpersonen försöker förstå templets skönhet, men ju mer han betraktar det, desto tydligare blir det att ingen enskild del av templet sammanfaller med dess skönhet. Pelarna, taken, trädgården och reflektionerna i dammen pekar alla vidare mot en skönhet som aldrig helt låter sig infångas. Mishima beskriver detta som ”de flyktiga antydningarna av en skönhet som egentligen inte fanns där”. Till sist tvingas han till insikten att ”tomheten var själva strukturen i denna skönhet”.
Tomheten ska här inte förstås som negation, utan som det avstånd som gör att skönheten aldrig helt sammanfaller med någon viss del. Templets skönhet hålls vid liv just genom detta avstånd. Nästan som i en Escher-figur hänvisar varje form vidare till nästa. Ingen slutpunkt framträder.
Men just där – i denna tomhet – ligger romanens insikt. Om det sköna alltid pekar bortom sina konkreta former kan det aldrig göras till ett föremål för fullständig kontroll. Försöket att äga skönheten blir samtidigt ett sätt att förstöra den. Att fixera skönheten är att förvandla den till en bild. Tragedin inträffar när skönheten inte längre riktar oss mot världen, utan träder i dess ställe.
Men hos Nietzsche måste skönheten ytterst stå i livets tjänst; den måste säga ja till det mänskliga, till att allt förändras och förgår
I detta avseende ansluter Mishimas roman till en tanke hos Nietzsche: människans längtan efter en skönhet som tycks stå över förändringen. I ”Tragedins födelse” beskriver Nietzsche hur människan ständigt suktar efter bilder av ordning och fulländning som tycks erbjuda en tillflykt från lidandet. Men hos Nietzsche måste skönheten ytterst stå i livets tjänst; den måste säga ja till det mänskliga, till att allt förändras och förgår. Hos Mishima bryts denna förbindelse. Templets skönhet tillåts inte längre samexistera med livet, utan blir ett ideal inför vilket det levande ter sig ofullkomligt.
Det som driver vår tids skönhetsimperativ är en liknande villfarelse: att det mänskliga aldrig får förbli ofullständigt. Problemet uppstår när vi kräver av kroppen det som bara tillhör idealet: absolut symmetri, tidlöshet och total kontroll. Men kroppen kan inte ställa sig utanför tiden; att kräva av den det tidlösa är att göra det mänskliga till en brist.
Det är därför Mishimas roman måste sluta som den gör. Efter att ha tänt eld på templet vill huvudpersonen inte längre ta sitt liv. I stället fiskar han upp en cigarett ur fickan, tänder även den och konstaterar:
”Jag kände mig som en man som slår sig ner för att röka efter att ha avslutat ett arbete. Jag ville leva.”
Läs fler essäer av Thilde Wolf, som Vi behöver pessimistens klarsynthet – men inte den förbannade uppgivenheten