Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I ett tv-tal samtidigt som Netanyahus ansökan överlämnades, hävdade han att ” jag skulle helst vilja att rättegången fortsatte tills jag bevisat min oskuld”. Men tyvärr, fortsatte han, stjäl rättegången stjäl så mycket av hans tid ”att landets säkerhet hotas”. Beskrivningen rimmar illa med den senaste tidens dramatiska scener i rättssalen, där flera personer vittnat om hur Netanyahu och hans familj beställt fram presenter från rika bekanta.
I sitt tal och i sin ansökan gjorde Netanyahu stor affär av Donald Trumps stöd i frågan. Under ett tal i Knesset nyligen generade den amerikanske presidenten sin israeliske kollega Herzog med orden ”Give him a pardon!”, Benåda honom! Strax efteråt, i ett brev, upprepade Trump sin maning till Herzog.
Det skulle förvåna mycket om presidenten, tidigare partiledare för arbetarpartiet, skulle sätta sitt eftermäle på spel genom att driva igenom en benådning, stick i stäv med alla lagar. Enligt vedertagen procedur skall personer som söker benådning erkänna sina brott och uttrycka ånger. Det gör inte Netanyahu, som tvärtom hävdar att de tre korruptionsåtalen mot honom är en politisk sammansvärjning.
En bred allmänhet här, inklusive många av Netanyahus motståndare, har förespråkat benådning, men på villkor att han avgår och avslutar sin politiska karriär. Men i sin ansökan till Herzog gör Netanyahu klart att han inte har några tankar på pensionering, tvärtom. Benådning, säger han, skulle hjälpa honom att styra landet mer effektivt.
I sitt tv-framträdande uppmanade Netanyahu ”de som stöder mig” att visa detta, det vill säga att sätta press på presidenten. Möjligtvis är detta tanken bakom Netanyahus överraskande utspel: att mobilisera en bred folklig opinion för att sätta press på Herzog tills denne ger vika.
Under de åtta år som polisutredningarna och rättegången mot Netanyahu pågått har han agerat allt mer målmedvetet för att misstänkliggöra och försvaga rättsväsendet och polisen. Hans regering ”erkänner” inte längre vare sig Högsta domstolens president eller regeringens egen juridiske rådgivare, som leder åklagarmyndigheten.
