Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Häromdagen i Aten: Skyfall ute och fångenskap på hotellrummet. Det vanliga charmlösa tv-utbudet: Frågesport med kändisar; utomhuslekar med kändisar; sångtävling med kändisar där de utslagna gråter och berättar ”hur det känns”; matlagningstävling under skrik och tidspress; konflikter mellan halvnakna personer i tropisk miljö. Proletärer i alla länder förenades aldrig, men tv-tittarna är på god väg.
Mitt i den globala skvalmenyn en härlig överraskning: Cubavisión Internacional, den kubanska regimens skyltfönster mot världen. Varför det enkla hotellet för grekiska handelsresande erbjuder en så extrem nisch-kanal förblir en gåta.
Att vara hänvisad till Cubavisión för sin upplysning och förströelse vore ett grymt öde. Men några timmars konsumtion är lärorik, ja fascinerande – om inte på det vis upphovsmännen tänkt sig. Det som fängslar är inte programmens innehåll, utan allt som förtigs och förgylls.
Vi börjar titta bara timmar efter att Mexikos regering vikt sig för Donald Trumps hotelser och börjat strypa oljeexporten till Kuba. (Detta efter att USA satt stopp för Venezuelas dubbelt så stora oljeleveranser.) Det skall bli intressant att höra Havannas officiella reaktion på dråpslaget.
Inte en bild och inte ett ord får associera till brist, nöd eller ofrihet.
Men först kulturnytt: En kvinnlig professor berättar om Havanna-universitetets naturaliesamling och dess betydelse för kulturarvet. En regissör menar att teaterns uppgift är att spegla samhället och en dirigent talar om hur musiken skapar gemenskap. De låter, i några sekunder, som sina motsvarigheter i fria länder. Men snart hör man att de inte säger något alls. Allt är klyschor. ”Framtiden tillhör ungdomen”. ”Tredje världens massor räcker Kuba handen”. Man ser att de intervjuade anstränger sig – inte för att säga något intressant, utan för att inte säga fel. Framför allt gäller det att hålla rejält avstånd till den heta gröten: Kubas verklighet.
Inte en bild och inte ett ord får associera till brist, nöd eller ofrihet. Av kanalen att döma är Kuba en odramatisk och välmående plats, inte olik Skandinavien. Datorerna, kontorsmöblerna, inredningen i de olika miljöerna är toppmoderna. Inga köer. Inga coleros – personer som står i kö mot betalning. Inga tomma butikshyllor. Inga specialbutiker som endast tar emot dollar. Inga undernärda och hopplösa blickar. Inga hus med hyresgäster men utan tak, inga angivare bland grannarna. Inga strömavbrott och inga trappuppgångar med stulna glödlampor i totalt mörker. Inga turisthotell där vakter står parata att mota bort kubaner.
Ännu mer notabelt är det att studion inte säger ett ont ord om Donald Trump.
Cubavisión har till och med reklam, för målarfärg och vietnamesiska nudlar. Och för intimhygien och bindor, just det kubaner bönfaller resenärer att ta med! Cubavisión är en Potemkin-kuliss, men vilken är satsningens målgrupp? Inga kubaner och ingen som gästat Kuba kan ta del av den oblyga skönmålningen utan att gapa.
Just som vi börjar ana att Cubavisión skall smussla undan de heta dagsnyheterna kommer nyhetssändningen. Att Mexiko ställt in oljetillförseln meddelas, men utan klander mot den mexikanska ledningen, den demokratiska världens enda helhjärtade anhängare av Kubas diktatur. Ännu mer notabelt är det att studion inte säger ett ont ord om Donald Trump. Förbannelserna, och de är många, riktas mot Imperialismen, som agerar så hjärtlöst mot Kubas folk!
I alla år har regimen, och dess många beundrare i andra länder, kallat USA:s handelsembargo för ”blockad” – också då Kuba konsumerat stora mängder livsmedel från USA. Nu är en verklig blockad på väg att ta form och den blir ett dödligt hot mot regimen. Kubas ledare ser vad som händer i Venezuela, där diktaturen i ett huj gjort sig till USA:s lydiga redskap och har fullt upp med att frige politiska fångar, öppna ekonomin och avskaffa sig själv. Den kubanska nomenklaturan förstår att USA:s utrikesminister Marco Rubio har samma kur i beredskap åt dem: Begå självmord, annars…
De väpnade styrkorna driver de näringar som kan ge vinst, medan annan företagsamhet är förbjuden eller lamslagen av byråkrati.
Men Kuba har inte varit demokratiskt sedan 1952. Sedan 1968 är privat företagsamhet förbjuden. Allt måste byggas upp på nytt. I Venezuela finns fortfarande experter, jurister och ämbetsmän med demokratiska kunskaper och erfarenheter. På Kuba finns ingenting. Flera miljoner kubaner, de flesta i USA och de flesta Trump-väljare, väntar otåligt. De vill ha tillbaka sina konfiskerade hem. Men i dem bor miljoner andra kubaner, som placerats där av regimen. Att lösa den knuten utan kaos och våld blir dyrt och krävande.
Kuba är ett ekonomiskt mirakel. Ett bördigt land, utan torka och utan frost, men med kronisk brist på livets nödtorft, år efter år! Fria marknader kunde lindra bristen, och under kristider har de tillåtits i minimal skala – liksom Lenin tillät marknader som en livräddningsåtgärd mot sin egen ekonomiska politik 1921. Men Kubas regim, som kallar sig kommunistisk, har inte längre en kommunistisk utan en feodal ekonomi. De väpnade styrkorna driver de näringar som kan ge vinst, medan annan företagsamhet är förbjuden eller lamslagen av byråkrati.
Kubas regim, med dess nio liv, har nu sämre prognos än någonsin. Det kan gå illa, men det skall gå mäkta illa för att kubanerna skall längta tillbaka till sextiosju år av brist, förljugenhet och tomma revolutionära paroller.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Danmark säger upp Palantir av säkerhetsskäl – svensk polis fortsätter
Amanda Sokolnicki: Tonårsutvisningarna är ingenting mot det som väntar efter valet
