Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Alla som har sett Amanda Jansson som inkännande polis i ”Tunna blå linjen” och som traumatiserad hemvändare i ”Jag for ner till bror” vet att hon är en enastående skådespelare. Ändå börjar hennes Sommar i djupaste tvivel. Kontraktet till huvudrollen i storproduktionen ”Stormskärs Maja” ligger i inkorgen, men i stället för att skriva på fantiserar hon om att hoppa av – inte bara filmen, utan karriären.
Det hade kunnat utveckla sig till en sliten berättelse om kulturvärldens klassiska plågor: prestationsångest, identitetskris och känslan av att inte räcka till trots uppenbar framgång. Men Amanda Jansson är lite för finurlig för att hamna i den fållan. Hos henne spårar osäkerheten inte ur i navelskåderi, utan blir en större berättelse om tillhörighet, klass, kulturellt kapital och koder.
Hon återkommer till uppväxten i Skärplinge, den lilla uppländska ort där Tryggheten var granne med Jantelagen. Den enda som stack ut var hennes mormor och kanske största influerare: en hemmafru som fått sina yrkesdrömmar om att bli slöjdlärare krossade men ändå var levnadsglad, stark och självständig. En kvinna som målade, skrev schlagerlåtar och drömde om att hyra en cabriolet på Mallorca, men som också levde med erfarenheten av ett samhälle där kvinnors frihet hade tydliga gränser.
Resultatet blir en bisarr blandning av Beck, keso, sorg, dans och sex
Amanda Janssons andra inspirationskälla var tv-apparaten som blev hennes portal mot omvärlden – hon slukade allt från ”Emil i Lönneberga” till ”Beck”. När hon senare klev in i teatervärlden skildrar hon kulturkrocken mellan hennes egen värld och den där alla kan umgängeskoderna från barnsben.
Programmets mest flippade passage finns i berättelsen om teaterlinjen på folkhögskolan. I ett eget scenprojekt slutar hon försöka vara kulturellt korrekt och bejakar i stället sin egen skaparlust fullt ut. Resultatet blir en bisarr blandning av Beck, keso, sorg, dans och sex – med ett docklik i naturlig storlek i centrum, föreställande ett ex hon just gjort slut med. Hon bjuder upp till contemporary dance med dockan, kysser bort keso från dess mun och avslutar med att grensla den i en skottkärra inför publiken. I sitt absurda lilla stycke hittar Jansson något sant: ett eget uttryck bortom all anpassning.
Ändå är det den numera bortgångna mormodern som knyter ihop programmet. När Amanda Jansson till sist ser hennes händer i sina egna, sminkade för rollen som ”Stormskärs Maja”, förstår hon något avgörande. Hon ser inte bara var hon kommer ifrån, utan också att hon får föra vidare det som hennes mormor påbörjade. Vackert så.
Läs fler Sommarkommentarer:
Johan Croneman: Kan någon lyssna på Carl Skau utan att radikaliseras?
Tara Moshizi: Evelyn Mok berättar om hur hon blev mikrofonkåt
Jonas Fröberg: Plötsligt vänder Sebastian Siemiatkowskis berättelse ned i brådmörkret
