Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Ingen kan stå mellan mig och mitt hem. Inte ens gudarna”, säger Matt Damon med darr på stämman i sommarens stjärnspäckade storfilm ”The Odyssey” – Christopher Nolans Hollywoodversion av Homeros epos om den hemlängtande Ithaka-kungen som irrar runt på haven, sinkad av monster, frestelser, gudomligt sabotage och andra distraktioner. Det är svårt att tänka sig en bättre symbol för den svenska biobesökaren 2026 än just den splittrade Odysseusfiguren.
Halvtomma salonger, tidernas publikkris för svensk film, höjd biomoms och nonchalanta politiker som tycks betrakta filmutredningar som mäklarreklam – allt talar för att biografens storhetstid ligger bakom oss. Under de senaste 60 åren har antalet svenska biobesök minskat med 70 procent, från drygt 35 miljoner till drygt 10 miljoner. Vi har alltså gått från ett genomsnitt på fyra biobesök per person och år till ett (!). Det är ingen tillfällig svacka, utan förstås en seismisk förändring.
Efter att ha varit en kollektiv upplevelse har filmen flyttat hem till den privata tv-soffan och in i mobilen, till ett tittande där upplevelsen och uppmärksamheten är splittrad
Den forna biobesökaren är numera surrad vid strömningsmasten i vardagsrummet, distraherad av nya lockrop och beroendeframkallande flöden. Efter att ha varit en kollektiv upplevelse har filmen flyttat hem till den privata tv-soffan och in i mobilen, till ett tittande där upplevelsen och uppmärksamheten är splittrad. För att vända den skutan krävs en insats av episka mått.
Under en biosommar med ovanligt få stora premiärer, fjärran från ”Barbenheimer”-yran sommaren 2023, vilar något ödesmättat över Nolans ”The Odyssey”. Det är inte en vanlig premiär. Snarare ett stresstest för om biobesöket fortfarande kan vara en kulturell upplevelse i egen rätt, inte bara ett visningsfönster inför strömningspremiären.
Med det perspektivet är det ändå inte bara vemodigt utan också upplyftande att grotta ner sig till listan över de 60 mest sedda filmerna på svenska biografer under de senaste 60 åren. Den är en intressant kulturell snabbstudie som också säger något om ett land där biografen länge var en självklar social och kulturell mötesplats.
Bland mycket annat visar listan att svenskarna älskar Disneysagor, James Bond och Astrid Lindgren. Fyra Bondfilmer kvalar in, lika många som de animerade Disney-klassikerna. Astrid Lindgrens universum står i en klass för sig med sex filmer. Under 2000-talet har vi vandrat till Mordor med hobbitar, förlist med ”Titanic” och gått i trollkarlsskola med Harry Potter. Bredden är slående. På topplistan samsas ”Doktor Zjivago” med ”Djungelboken”, ”Jag är nyfiken – gul” med ”Goldfinger”, ”Fanny och Alexander” med ”Sällskapsresan”, ”Utvandrarna” med gladporrullen ”Mazurka på sängkanten”.
I dag när den globaliserade Hollywoodfilmen dominerar totalt, är det tänkvärt att nära hälften av de 60 mest framgångsrika filmerna på listan är svenska. Många av dem lockade en mångmiljonpublik. Rena fantasisiffror i dag, när den svenska filmens marknadsandel knappt når upp till 12 procent av de totala biobesöken. Astrid Lindgren, Hasse och Tage, Jan Troell, Vilgot Sjöman och Lasse Åberg drog publik på ett sätt som ter sig mytiskt i dag. Den senaste svenska filmen som lyckades spränga miljonvallen var ”Solsidan” som hade premiär 2017 (54:e plats på listan).
Frågan är om svenskarna fortfarande längtar hem till mörkret, duken och den kollektiva upplevelsen – eller om de, likt Odysseus, har varit borta för länge. En vettigare och mer generös filmpolitik skulle i alla fall kunna ge tillbaka framtidstron för både svensk film och biosalongen som magiskt episkt rum.
Läs fler texter av Nicholas Wennö och se listan på de 60 största biosuccéerna i Sverige
