Under julhelgen fylls svenska hem med julpynt, granar pryds i glitter och glaskulor, i fönstren tindrar lysande stjärnor och adventsstakar. I många hem finns även en julkrubba där en mamma och en pappa i ett stall står vid sitt nyfödda barn lagt i en foderhållare, sedan de inte har beretts plats i värdshuset. Som det beskrivs i Matteusevangeliet tvingas den lilla familjen på grund av hotande politisk förföljelse från en auktoritär ledare snart i landsflykt till Egypten. För många i världen utgör de urbilden av en familj som tvingas från sitt hem för att söka skydd i ett annat land.
I början av 2022 kunde vi i lokalpressen läsa om en sådan familj som skapat sig en tillvaro i vår hemkommun. Fadern i familjen, Mehvan Mohammed, sökte asyl i Sverige som nittonåring tjugo år tidigare och fick avslag efter fyra år, men kunde inte avvisas då det rådde verkställighetshinder till Irak. 2006 fick han tillfälligt uppehållstillstånd och personnummer och 2011 kom hans fru Jihan till Sverige. Deras två barn, Milan och Sheila, sju och nio år gamla, är födda i Sverige, talar bara svenska, har gått i svenska skolor och aldrig besökt Irak. Under alla år i Sverige har Mehvan arbetat och betalat skatt, hans hustru har utbildat sig till barnskötare och arbetat på en förskola och tillsammans har de lyckats spara ihop tillräckligt för att köpa en nyproducerad bostadsrättslägenhet i Tollare i Nacka. I allt framstod familjen som ett föredömligt exempel på en framgångsrik integrationsprocess och ändå skulle de nu utvisas.
Detta skrev jag till landets nytillträdda statsminister, Magdalena Andersson, då fortfarande granne i kommunen med både oss och den utvisningshotade familjen
Att Mehvan genom åren gjort misstag i processen att få stanna i Sverige bidrog till beslutet och familjen hade, som så många andra, under en tid befunnit sig illegalt i landet. Samtidigt handlade det således om en familj där mannen i tjugo års tid varit en skötsam, arbetande, skattebetalande del av det svenska samhället, där hans hustru arbetade inom ett yrke med brist på utbildad arbetskraft, där barnen hade hela sin uppväxt i Sverige, där familjen var mitt i en boendekarriär. Att de skulle utlämnas till ett ovisst öde i ett land som barnen helt saknade relation till såg jag och flera andra som helt enkelt oanständigt.
Detta skrev jag till landets nytillträdda statsminister, Magdalena Andersson, då fortfarande granne i kommunen med både oss och den utvisningshotade familjen. Jag skrev:
”Jag kan tänka mig att din reaktion på detta är att regler följts och att alla ska vara lika inför lagen. Naturligtvis är det så. Men politik handlar om förmågan att se människor i den vardag de lever och sedan arbeta för att samhället ordnas så att deras liv ges trygghet, frihet och värdighet. Detta gäller även den myndighetsutövning som är politikens verktyg. Att utvisa två barn, födda i Sverige, som går i en svensk skola och som har svenska språket som sitt enda modersmål är ett politikens nederlag. Det går inte att försvara med att de instanser som handlagt frågan gjort det korrekt utifrån gällande lagstiftning. All lagstiftning är föremål för tolkning, till politikens främsta uppgifter hör att lagstiftningen ska vara så klar att den ger önskat resultat. Den lagändring som trädde i kraft 20 juli förra året är till för att den som har ’särskild anknytning’ till Sverige ska kunna få nytt prövningstillstånd. Mehvan, Jihan och deras barn Sheila och Milan är i en situation som för varje tänkande och kännande människa framstår som just vad denna lagändring är till för.”
I Tidölagets Sverige är berättelser som familjens ovan något vi kan läsa om nästan dagligen
När jag nu läser detta kan jag bara konstatera min naivitet att det på något sätt skulle kunna påverka ett redan fattat myndighetsbeslut. Men än mer i ljuset av de senaste årens politik min naivitet att vi skulle leva i ett land där alla delar värderingar kring vad som är det goda samhällets ansvar. I Tidölagets Sverige är berättelser som familjens ovan något vi kan läsa om nästan dagligen.
Det är möjligt att det i dag är nödvändigt för Sverige att ha en åtstramad immigration, det vill jag här inte diskutera. Men åtstramad immigration är inget skäl till att bedriva en direkt destruktiv integrationspolitik. I dag framstår tanken om ”särskild anknytning” snarare som en belastning än en möjlighet för dem som i vårt land försökt skapa sig en framtid.
Barn till föräldrar med uppehållstillstånd kan ensamma utvisas då de efter svensk skolgång och gymnasium fyllt 18 år eftersom de då inte längre anses tillhöra kärnfamiljen. En enskild advokat berättar att han ensam har tiotalet sådana ärenden med gymnasieungdomar från i Sverige etablerade familjer som ska utvisas. En annan att han på sitt bord får flera vad han kallar ”tonårsdeportationer” i veckan.
I Norsjö ska en kristen familj som lärt sig svenska, arbetar, köpt ett hus och där sonen tagit plats i ishockeylaget utvisas till Iran. Basketcoachen Eric har varit i Sverige halva sitt liv och ska utvisas till ett land där han saknar relationer och vars språk han inte talar. Mostafa som arbetar som kock i ett norrländskt skolkök ska utvisas efter mer än ett decennium i Sverige. I Nyköping ska Sam, ett uppskattat vårdbiträde vid ett demensboende, utvisas efter att ha levt här i tio år. Äldreomsorgen i kommuner runt om i landet går på knäna då stora delar av arbetsstyrkan utvisats.
Den 25-årige Shahrdad har varit elva år i Sverige, för att leva upp till försörjningskraven fick han avbryta universitetsstudierna i företagsekonomi och ta jobb på ett snabbköp. Trots att han då levde upp till rätt inkomst utvisas han därför att arbetet han fick inte var korrekt utannonserat. Hans mamma som tog honom till Sverige har fått uppehållstillstånd, men sonen utvisas.
En trebarnsmamma från Pakistan som i 14 år försörjt sig och sin familj som legitimerad undersköterska, tagit körkort, köpt bil och bostadsrätt får utvisningsbesked. Hennes man, pappa till barnen, är svensk medborgare, men själv anses hon inte av Migrationsverket ha skäl till uppehållstillstånd. Hon har satts i förvar utan möjlighet att träffa sina barn. På förvaret finns 25 kvinnor i liknande situation.
Allt detta handlar om familjer och enskilda som klarat förutsättningarna för integration: lärt sig svenska språket, utbildat sig, deltar på olika sätt i samhället genom idrott och föreningsliv och försörjer sig själva genom arbete, inte sällan i yrken och regioner där det råder brist på just den arbetskraft de utgör. Budskapet är entydigt: det spelar ingen roll vad du gör för integreras i samhället, du har ändå inte en chans. Bättre då att misslyckas med din integration, det kan belönas med ett mycket generöst återvandringsstöd.
I dag finns på riksnivå i stort sett inget politiskt motstånd mot denna för varje klartänkande människa fullständigt bisarra hantering
I dag finns på riksnivå i stort sett inget politiskt motstånd mot denna för varje klartänkande människa fullständigt bisarra hantering. I någon sorts populistisk konformism agerar riksdagspartierna som ett knattelag i fotboll: alla springer i en klunga på samma boll, ingen tycks överblicka vart spelet egentligen leder. Det är en politik som dirigeras av politikens mobbare med bakgrund i rasistiskt främlingsfientliga grupper och som alla andra partier tills för bara några år sedan svor aldrig skulle ges något inflytande.
Det motstånd som finns mot den drivna politiken hittar vi ute i verkligheten hos dem som ser dess konsekvenser. Mindre kommuner runt om i landet, även de som styrs av partier inom Tidösamarbetet, protesterar, vägrar följa rikspolitikens uppmaningar att ange papperslösa invånare och påpekar det fullständigt orimliga i att slå sönder familjer som blivit en aktiv, självförsörjande del av lokalsamhället.
På äldreboendet i Nyköping vill arbetskamraterna avstå från sina lönehöjningar för att deras kollega Sam ska komma upp till den lönenivå som eventuellt kan låta honom stanna. Hela skolan i Njurunda har engagerat sig för att skolkökskocken Mostafa ska få stanna. Ett par dagar före jul gick en stor del av personalen på Södersjukhuset i Stockholm ut för att protestera mot utvisningen av Zahra och Afshad, hon barnmorska och han utbildad läkare, som i flera år arbetat som undersköterskor på sjukhuset. Till och med Bert Karlsson menar att invandringspolitiken helt spårat ur.
Jag måste få säga det: jag skäms över att leva i ett land där de ledande beslutsfattarna inte skäms över denna skändliga politik de bedriver
Det oftast upprepade argumentet för denna politik är bekämpandet av gängkriminaliteten. Att den är en brottslighet som kräver extraordinära motåtgärder är naturligtvis självklart, men att någon kan tro att det kan ske genom att utvisa i Sverige utbildade fast anställda undersköterskor inom äldrevården i Norrlands inland är fullständigt bisarrt.
Det är beklämmande att bevittna alla dessa rikspolitiker av nästan samtliga partikulörer som uppskrämda av en föreställd opinion tror sig vara tvungna att agera bakgrundssångare till ett ytterkantspartis primadonnearior i stället för att träda fram med egna röster.
Inte för jag tror att det har någon betydelse, men jag måste få säga det: jag skäms över att leva i ett land där de ledande beslutsfattarna inte skäms över denna skändliga politik de bedriver.
Du undrar hur det gick för Mehvan och Jihan och deras båda svenskfödda barn efter tjugo år i Sverige?
De utvisades. Deras advokat vet inte var de nu finns eller vad som hänt dem.
