Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Var jag än har befunnit mig de senaste veckorna så har samtalet förr eller senare kommit in på Epstein och Mette-Marit, Marius, diplomater och politiker. Allt detta har samlat nationen på ett sätt som annars bara Melodifestivalen lyckas göra. Bör Haakon skilja sig, bör Marius sättas i fängelse, är detta monarkins slut och så vidare. Jag säger: You can’t make this shit up. Min redaktör skulle aldrig släppa igenom ens tio procent av detta, för verkligheten är värst.
Och var fanns de vuxna?
Var fanns de vuxna när Marius höll sina kokainfester i kronprinsparets bostad på Skaugum, då han enligt uppgift förgrep sig på den ena efter den andra. Var fanns de vuxna när Epstein omgav sig med småflickor i allas åsyn och ändå lyckades få norska toppolitiker och diplomater att äta ur hans händer. Var fanns de vuxna i slottets personal när Mette-Marit festade i en dömd sexbrottslings palats i Florida?
För att börja från slutet: Hur kunde de göra detta, hur kunde de ljuga om det, och vad skulle vi själva ha gjort om vi ställts inför samma frestelser?
Sist men inte minst: Hur kunde detta ske med rakt igenom goda och fredsälskande och okorrumperade norrmän?
Men kanske är det så med såna som oss, nyrika och naiva som vi är, berusade av känslan av att göra gott, sårbara i vår iver att bekräftas, att få en plats vid bordet, att framstå som en moralisk supermakt. Och så var det bara våra pengar de var ute efter (diplomaterna och politikerna) eller titeln (Mette-Marit).
Nu skrattar de åt oss allihop – svenskarna som länge har sett oss som den simpla kusinen från landet som har vunnit på Lotto tack vare oljepengarna, och tyskarna som i alla år har varit besatta av Mette-Marit, för att inte tala om resten av världen.
Och som om inte detta vore nog sitter Mette-Marits son, Marius Borg Høiby, för närvarande i Oslo tingsrätt, anklagad på inte mindre än 38 åtalspunkter, bland annat för flera våldtäkter på sovande kvinnor, våld, misshandel, narkotikabrott och trafiköverträdelser. Marius, som fyller trettio nästa år, klagar över att han i hela sitt liv har förföljts och trakasserats av medierna, och att allt han gjort kan skyllas på ett återkommande bekräftelsebehov som grundar sig i misstanken om att folk bara är intresserade av honom för att han är kronprinsessans son.
Och visst, det är synd om honom, på samma sätt som det är synd om alla kriminella som, trots att många av dem inte klarar av att läsa och skriva över en tredjeklassares nivå, likväl har lärt sig ordet självmedicinering. Men Marius har haft fler utmaningar: För det första alltför mycket och alltför tidig berömmelse, uppmärksamhet, rikedom och privilegier. För det andra ett utseende över genomsnittet. Ett utseende som, jämte berömmelsen, har fått flickorna i staden att flockas kring honom ”som om han vore en rockstjärna” för att citera en av hans närmaste vänner.
Välbärgade miljöer gör det möjligt för karaktärssvaga människor att ägna lång tid åt att bli vuxna. Några blir det aldrig
Att konstant vara föremål för sexuella närmanden har de flesta kvinnor en lång träning i att hantera, men för en man kan det vara fatalt. Nu riskerar han flera år i fängelse. Hur har han kommit dithän, beror det på detta bekräftelsebehov eller har det blivit för lite eller för mycket av det ena eller det andra, eller är det ”psykiska problem”? Adhd har naturligtvis nämnts.
Eller kan det vara en total frånvaro av – för att använda ett gammaldags ord – uppfostran?
Välbärgade miljöer gör det möjligt för karaktärssvaga människor att ägna lång tid åt att bli vuxna. Några blir det aldrig. Och det behöver de inte heller bli. Föräldrar och välfärdsstat står redo att avlägsna alla konsekvenser av att en vuxen man beter sig som en treåring.
Men det finns fortfarande hopp.
Om jag fick bestämma, skulle jag skicka Lille Marius till en gård utan vatten och elektricitet. Vår tids sentimentalitet, som skadar så många unga som inte fötts med nog motståndskraft att stå emot den, hade självklart gjort allt den kunde för att hindra mig i detta. Men låt oss säga att jag vore allsmäktig. Då skulle jag skicka honom till en gård långt från allfarvägarna, bevakad av militärer, där Lille Marius tillsammans med andra av hans sort behövde såga ved och hämta vatten i bäcken för att undgå att svälta eller frysa ihjäl. Åter till bondelivet.
När han var färdig med dagens sysslor, kunde han reparera motorcyklar, något han uppenbarligen är bra på, och som också är det enda område där han har haft något som påminner om ett hederligt arbete.
Översättning från norskan Jonas Thente
Läs fler texter om det norska kungahuset i DN.
